1939 kom Duke Ellington med sin orkester för första gången till Sverige. Det han bli åtskilliga fler gånger innan The Duke gick bort 1974. Det skapades med åren speciella band mellan Duke Ellington och vårt land. Inte minst beroende på hans samarbete med vår hovsångerska, Alice Babs.
Olle Edström är musikvetare och professor emeritus vid Göteborgs universitet och har ett otal skrifter om populärmusik från ett musiksociologiskt perspektiv bakom sig. Han har dessutom arbetat som violinist i Göteborgs Symfoniorkester.
Duke Ellington är alltså riktmärket i Edströms bok, men han fungerar mer som kittet i berättelsen om den svenska jazzens samtida historia, och det är det som är styrkan i Edströms bok. Precis som ”riktig” jazz blev var mans egendom först några år in på 30-talet nämns inte Ellington mer än en gång i den femtio sidor långa inledningen.
Istället skissar Edström de sociala och musikaliska förutsättningarna i början av seklet. Han utgår ifrån att det i slutet av 1910-talet fanns ytterst få grammofonskivor eller phonografer i privata hem. Musik i hemmet fick man själv stå för genom skillingtryck som sjöngs. På 20-talet spelades dansmusik mestadels av halvstora orkestrar. Viss synkopering förekom och aldrig regelrätta improvisationer. Det var inte jazz som vi nu definierar den. Fast ordet ”jazz” eller ”jass” förekom flitigt av bl.a. sångaren estradören Ernst Rolf. Jazz hade blivit ett modeord på 20-talet och allt skulle säljas med denna nya företeelse.
Förebilderna var, i regel, engelska orkestrar som exvis Jack Hylton eller Savoy Orpheans. Möjligen fanns The King of Jazz, Paul Whiteman från USA med i bilden med solister som trumpetaren Bix Beiderbecke, violinisten Joe Venuti, trombonisten Jack Teagarden och gitarristen Eddie Lang. Duke Ellington däremot, var ett oskrivet blad för Europa och svenska dansmusiker.
Det märks att det är en professor som skrivit boken. Jag försökte tre gånger att börja läsa den innan jag kom in i språket. Språket är stundtals, speciellt på de första femtio sidorna, onödigt omständligt och akademiskt. Det finns hela 632 (!) fotnoter, elva sidor referenser samt index.
Tar du igenom inledningen, så är det en synnerligen välskriven och läsvärd bok.