Film
See How They Run
Filmstaden/Cnema
Regi: Tom George
I rollerna: Saoirse Ronan, Sam Rockwell, David Oyelowo, Adrien Brody, Ruth Wilson, Harris Dickinson m fl.
Betyg: 4
I en fusion av fiktion och fakta landar Tom George med en osedvanligt underhållande och sympatisk deckarhistoria. Både typisk och atypisk i sitt berättande är "See How They Run" kanske inte den mest minnesvärda filmen över tid men definitivt givande i stunden. Den påminner också om andra filmer men har samtidigt sitt unika sätt. Någon kan skönja lite Wes Anderson och alla som sett "Knives Out" kommer att känna igen element därifrån. Regissören, som långfilmsdebuterar, balanserar alla moment i pusslet av sin film. Därför blir förglömligheten inte ett problem i sig.
Vi är i London på tidigt 50-tal. Agatha Christies "Råttfällan" har precis gått upp. Författaren har enligt kontrakt sett till att en filmatisering inte kan bli av förrän pjäsen har slutat gå (i verkligheten är pjäsen fortfarande igång på West End). Ändå är amerikanska regissören Leo Köpernick på plats för att arbeta med en framtida filmversion av föreställningen som är inne på sin hundrade uppvisning. Under efterfesten för att fira de 100 gångerna mördas Leo. Alla på plats är således möjliga misstänkta. In kommer den oerfarna konstapel Stalker och luttrade inspektör Stoppard, spelade nästintill till perfektion av Saoirse Ronan och Sam Rockwell.
Det är en fantastisk dynamik Ronan och Rockwell bjuder på. Att för en gångs skull inte ha polistjänsteman som är för coola för verkligheten i betydande roll är också en befrielse. Stalker är gravt entusiastisk och ivern leder henne fel flera gånger. Stoppard vet hur han ska gå till väga men hans hjärta orkar inte fokusera fullt ut. Samtidigt följer vi en galleri av charmerande figurer som på kanske eller kanske inte begått mordet. Föga förvånande gör många av skådespelarna utomordentliga insatser. Själv förvånas jag över Harris Dickinsons bredd som skådespelare, när han tidigare inte visat sig ha det.
Filmen är fylld av referenser av olika slag men den som inte känner till alla kan ändå njuta. Deckargenren är såklart överallt, till och med i detaljerna. Polisernas namn är exempelvis inte enbart lustiga i sammanhanget utan också referenser till verkliga förlagor. Filmintresset hos konstapel Stalker gör att det haglar filmreferenser från eran.