Musik
Det nordiska ljuset kom visserligen efter paus i form av Sibelius men spred sitt sken över Brahms Pianokonsert nr 1.
Solisten Kirill Gerstein formulerade snygga rapsodiska löpningar med mörka konturer mot orkesterns varmt omfamnande botten. Det hela var stilla, stadigt och utan överdåd med en stramt återhållen orkesterklang. Gerstein fick generöst utrymme i denna pianokonsert som lika gärna kunde blivit en symfoni eller varför inte en sonat. Speciellt den andra satsens smått sakralt lyriska stråk fångades upp av solisten för att i finalen övergå i fartfylld elegans.
Den symfoniska dikten Pohjolas dotter av Sibelius inleddes med cellofrossa. Musiken är ganska uppfodrande som när den får sjunka in i omgångar vidgar perspektiven. Dirigenten Oramo gjorde inga hastiga eller oöverlagd utfall utan håll ihop sin Sibelius med tradition och autencitet.
Ännu mer Sibelius blev det med Tounelas svan och Lemminkäinen drager hemåt ur Lemminkäinensviten. Det var en lite trött svan aningen matt i pälsen som till slut lyfte och fick mer musikalisk luft under vingarna. Och Lemminkäinen var intensiv och spänstig i sina steg. Här fanns inga tveksamheter i riktningen mot hemmet. Även här var det en mustig cellofärgad stråkkänsla.