Begreppet feelgoodfilm brukar användas – lite nedlåtande – om trivsamma komedier, hjärtevärmande familjefilmer och kärleksdramer med lyckliga slut. Berättelser som ger publiken en varm känsla i magen, en ny stuns i stegen när man lämnar biografen och kliver ut i verkligheten.
Det känns lite märkligt att applicera samma term på en film om maktmissbruk, lögnaktiga politiker och grundlagsbrott, men Steven Spielbergs ”The Post” kan inte beskrivas som något annat än feelgood. Eller möjligen ”murvelmys”.
Filmen utspelas under några ödesmättade dagar 1971, när USA skakades av avslöjandet att fyra presidenter hade ljugit om Vietnamkriget – man hade undanhållit rapporter om att kriget inte gick att vinna, samtidigt som man hade fortsatt med den militära insatsen för att inte tappa ansiktet. Visselblåsaren Daniel Ellsberg läckte hemliga Pentagondokument till New York Times, vilket fick president Nixon att belägga tidningen med publiceringsförbud – på tvärs med den amerikanska konstitutionen.
Det blev Ben Bradlee och Catherine Graham, chefredaktör för respektive ägare av Washington Post – då en mindre lokaltidning – som plockade upp handsken till försvar för pressfriheten, och kring detta kretsar Spielbergs film. Till sin hjälp har han två av USA:s mest älskade filmstjärnor, Tom Hanks och Meryl Streep, i huvudrollerna.
Det är snyggt, smart och vansinnigt underhållande. Kanske är parallellerna mellan Nixon och Trump inte dragna med någon större subtilitet – Steven Spielberg tycker om att måla med breda penslar – men just därför blir de också omöjliga att avfärda som ”fake news”.
Hanks visar upp en fin kombination av bufflighet och rättrådighet i rollen som den legendariske tidningsmannen Bradlee, men det är Streep som är filmens stora överraskning (hur Meryl Streep kan fortsätta att överraska är ett mysterium, likväl gör hon det). I rollen som den ängsliga societetsdamen som har ärvt sin tidning blir hon gång på gång tillplattad och undanskuffad av kostymgubbar som egentligen ska vara hennes underlydande, tills hon hittar sin röst och överträffar dem alla i mod och målmedvetenhet.
Så blir filmen både en uppmaning till motstånd mot Trumps maktfullkomlighet, och en stark röst i debatten om kvinnors rätt till halva makten – en dubbelsmocka som känns bra ända in i själen. (TT)