Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Prison 77 – kvarlevorna av Franco

Tufft, mörkt, hopplöst. ”Prison 77” är baserad på verkliga händelser efter Francos död på 70-talet.

Spanske regissören Alberto Rodriguez ligger bakom aktuella "Prison 77".

Spanske regissören Alberto Rodriguez ligger bakom aktuella "Prison 77".

Foto: Abraham Caro Marin

Norrköping2023-10-19 10:30
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Prison 77
Cnema 
Regi: Alberto Rodriguez
I rollerna: Miguel Herrán, Javier Gutiérrez, Jesús Carroza m fl.
Betyg: 3

En detalj i ”Prison 77” gör att den blir speciell. Mannen i centrum är inte en politisk fånge eller oskyldig egentligen. Straffet är oproportionerligt i relation till brottet och grymheterna oacceptabla. Men det är inte direkt politiska fångar från Irland som i ”Hunger”. Vilket bidrar med en intressant dynamik hos tittaren. Du kan inte på ett enkelt sätt ställa dig bakom fångarna samtidigt som du heller inte kan ställa dig bakom fångvaktarna. Nyanserad kan man kalla ”Prison 77”.  Filmen skildrar människor som kom i kläm, som inte släpptes bara för att Franco-regimen försvann trots att deras plats i fängelser inte alltid var kopplade till brott utan deras oliktänkande gentemot den förra regimen.

Det har gått tre veckor sedan Francos död 1975. I fängelset skojas det om demokrati. Manuel har förskingrat en summa motsvarande extra månadslön från sin arbetsgivare. Anklagelsen säger dock att han stulit 20 gånger mer än så. Liksom de andra fångarna får han ingen rättegång och det är oklart när det kommer att hända. Otydligt är även hur mycket fängelsetid brottet kommer att ge. I fängelset är människor inlåsta inte enbart för stöld och reguljära brott utan även politiska fångar. De närmar sig varandra med tiden och startar en organisation för sina rättigheter. Målet är amnesti och även människor utanför fängelset börjar protestera mot situationen. Manuel börjar närma sig de andra, skaffa vänner, ge upp hoppet om att snabbt komma ut. Till slut dyker också upp krafter som vill hjälpa reformera kriminalvården, men förändringar sker inte.
Efter en stund uppstår en repetitiv dramaturgi där fångarna försöker vinna mark men ramlar två steg bakåt, misshandlas och återgår till de andra med ökad ilska. Det mönstret upprepas något för ofta. 

Fokuset på Manuel är intressant då fängelset har annat klientel som inte är där strikt på grund av brott. Homosexuella, kommunister, intellektuella. Ur det perspektivet är Manuel en mer ”vanlig” person. Inte någon hjälte. På så sätt utmanar Alberto Rodriguez sin publik att tänka efter istället för att på slentrian ställa sig bakom någon. Det sanslösa våldet gör sitt. Just Manuel är inte där av politiska skäl men även en sådan fånge behöver mötas av en human kriminalvård.