Film
Elvis
Filmstaden
Regi: Baz Luhrmann
I rollerna: Tom Hanks, Austin Butler, Olivia DeJonge, Helen Thomson, Richard Roxburgh m fl
Betyg: 3.5
Baz Luhrmann har en fallenhet för att maximera sitt berättande på ett sätt som ibland totalt förstör en historia. Hans behandling av "The Great Gatsby" är en våldshandling mot bokens atmosfär. Han låter formen få alldeles för fritt utspel över filmerna. Här kan någon argumentera att filmmediet behöver också en säregen stil och användning av alla de fusioner av konstform som går att blanda in. Samtidigt är huvudsyftet med de berättelser Luhrmann tar sig an att få fram en dramaturgi. Alldeles oavsett de explosioner av färg, juveler, ljud och känslor som regissören blandar finns en simpel historia där. Lyckligtvis har Luhrmann hållit i tyglarna på sig själv den här gången. Efter en intensiv start där stilar integreras friskt i välkänt manér lugnar berättarstilen ner sig och växlar in i en klassisk musikbiografi.
"Elvis" är en historielektion i Elvis Presley och studie i utnyttjande av artister. Från barndomen till döden berättas så mycket som möjligt om den legendariska popstjärnan. Berättarrösten är överste Parker, blodsugande igel till manager. Vilket om inte annat är ett intressant perspektiv när manuset vill lägga sitt fokus på just Parker. Man kan invända att något komplext förminskas till okomplicerad bild av Elvis våndor och fall. Även personen Elvis förenklas lite väl mycket som offer när Luhrmann blir upptagen med att lägga på hjälteglorian. Åren skyndar förbi när mycket ska med. Vi tittar på utifrån, Elvis inre är försakad för större fokus på en manager som dödade all livsglädje från mannen utan att lyckas ta musiken ifrån honom.
Jag medger att när jag hörde om Austin Butler som val av skådespelare var jag tveksam till att en australiensare skulle gestalta någon så in i märgen amerikansk. Men Butler är kittet som håller ihop hela filmen. Han kombinerar sårbarheten hos Presley samtidigt som han är en ofantligt magnetisk scenpersonlighet. Det går att förstå Elvis storhet när vi betraktar Austin Butler. "Elvis" är på många sätt en hyllning av sin frontfigur och för den funktionen passar Butler som handen i handsken. Scenerna där han framstår vardaglig eller folklig är få, men vem har någonsin förväntat sig nedtonad av varken Elvis Presley eller Baz Luhrmann?