Kan man dö två gånger? Hur Leif GW behandlar den frågan ska jag inte avslöja här. Men berätta kan han. Det har blivit en mycket underhållande roman. Men Leif GW är också kunnig, kriminolog som han är och Sveriges ledande expert på brottsfrågor. Därför smyger det sig in fakta i det glada berättandet.
Vi får t ex veta att det varje år anmäls fler än femtusen försvunna personer till landets polismyndigheter. Det är vuxna kvinnor och män, det är ungdomar och barn som själva valt att försvinna och sen frivilligt återvänt. Men ett hundratal personer per år har försvunnit för att de råkat ut för något. Ett hastigt insjuknande, en olyckshändelse, självmord och ibland mord.
Det kan handla om kvinnor från Thailand eller Indonesien som tagits hit av svenska män som sedan tröttnat på dem och antingen dödat dem och grävt ner dem någonstans eller också bara lämnat dem åt sitt öde. Det börjar med att tioårige Edvin hittar ett kranium med ett skotthål i tinningen och en kula i skallen. Med det fyndet i en plastpåse går han till sin granne, kriminalkommissarie Evert Bäckström. Sen är handlingen igång.
Gäller att ta reda på vems kranium det är man hittat, vem som orsakat döden och hur kraniet hamnat på Ofärdsön i Mälaren, där vanligt hyggligt folk inte gärna befinner sig. Sökandet efter svaret på dessa frågor sker med gott humör och lagom med spänning. Leif GW är en god berättare. Rekommenderas!