Efter att G-Unit inte riktigt vågat lita på sin soulanstrukna hiphop och hellre bjudit på halvdana breakdansare och lekt allsångslekar med publiken smäller det. 50 Cent öppnar med dundrande åsksamplingar och pyroteknik. Hundratals mobilkameror och tusentals armar åker omedelbart i luften.
Lika intensivt som den unga publiken svänger sina armar i takt till musiken, lika intensivt kastar den amerikanske stjärnraparen av sig plagg efter plagg, det bländvita leendet är på plats och beatsen dundrar obarmhärtigt. Tyvärr det blir snabbt ganska likriktat.
Men 50 Cent är rutinerad, precis när det börjar kännas segt trycker han ner en elegant vit hatt över hjässan och levererar en snudd på magisk version av dunderhiten ”P.I.M.P”, som tyvärr avbryts alldeles för snabbt.
Underbart är kort heter det visst.
Sen är det tillbaka till standardformeln där stjärnan överlåter minst hälften av arbetsbördan till sina sidekicks (varav den ene är Tony Yayo som efter år av trubbel med rättvisan äntligen tillåtits att följa med till Europa). Bitvis ganska medryckande men långt ifrån så imponerande som man borde kunna förvänta sig att en världsstjärna ska leverera. 50 Cent ser ut att gå in helhjärtat för det hela, men även publiken börjar krokna.
Då dundrar ”Candy Shop” igång och magin är tillbaka, det går som en elektrisk våg genom publiken och med ens är Himmelstalundshallen återigen ett hav av vevande armar.
Så där håller det på, transportsträcka leder till högtidsstund som leder till transportsträcka som leder till högtidsstund. Varje gång jag börjar tröttna vinner 50 Cent mig tillbaka.
Av den inoljade diva som hellre spänner musklerna och pratar om hur han blev skjuten med nio skott än koncentrerar sig på sin musik syns inte mycket denna kväll. 50 Cent är snarare klädsamt kaxig, trots att läktarna knappast är fulla, och levererar efter bästa förmåga.
Visst är det en världsstjärna som håller hov i hockeytemplet, och nej, han är inget skämt.