Förvirrande roligt

Med hjälp av en uppdiktad, djupt religiös och till synes alkoholiserad mor håller hon dem ifrån varandra.
Där tar farsen Hal som en ål, i original titulerad Key for two och i Sverige tidigare spelad under parollen Är du inte riktigt fisk?, sin början. Därifrån rasar förvecklingarna över varandra i rasande takt.
Bortsett från en ganska stel och segdragen öppningsscen är tempot högt och karaktärerna ramlar in och ut ur det Anderssonska hemmet huller om buller. Vi får tidigt stifta bekantskap med de två älskarna, reklamaren Petter Lundberg (Lasse Olofsson) och fiskbilsägaren Kent Eklund (Niclas Angerborn), och älskarinnan har fullt sjå att hålla dem hemliga för varandra.
Det fungerar naturligtvis bara ett litet tag, speciellt när syndfulla väninnan Eva, gestaltad av Carina Perenkranz, kliver in i handlingen och ex-maken Hemske Harry från Peru kommer på tal.

Förvecklingarna är många och handlingen skruvad när den här farsen rullar fram, men styrkan ligger i dialogen och karaktärerna. Manus har bearbetats för att passa östgötarna och skratten i salongen är så väl hjärtliga som igenkännande när lokala fyndigheter smygs in i texten. För att inte tala om skrattorkanen som drar fram när IFK Norrköping får sig en snyting.
Den stora behållningen i Hal som en ål är karaktärerna spelade av Angerborn (älskaren Kent) och Perenkranz (väninnan Eva). Maria Olofsson gör förvisso en stark rollprestation som älskarinna, men just den rollen är proppad med de käckaste skämten och plattaste putslustigheterna. Fars är som roligast när den ligger på gränsen, inte när den seglar i det klämkäckas regioner och alla skämt som rasar en bit under bältet är förstås roligast.
Därför är det älskarens svala cynismer och väninnans okuvliga sexualitet som verkligen roar. Med Pontus Helanders välgestaltade fyllo som en liten joker. Det hade lätt kunnat bli för mycket, men tack vare att han gör entré sent i handlingen är effekten bara festlig.

Mot slutet, när allt urartat till det absurda och det dykt upp fruar, äkta män och fullständigt orimliga missförstånd i överflöd är det snudd på svårt att hålla isär alla förvecklingar som utspelar sig på scenen, men roligt är det.
Med premiären avklarad är det bara att konstatera att det kommer bli många varma (och kanske även förvirrade?) skratt på Skandiateatern under våren. Det kommer den här skruvade samlingen karaktärer att se till.

Information till våra läsare

Förvirrande roligt

Vill man leva ett behagligt liv där andra tar hand om försörjningen är det bara att skaffa sig ett gäng godtrogna älskare och sedan låta dem schemamässigt komma på besök, i alla fall enligt Lotta Andersson (spelad av Maria Olofsson).