Film
Downtown Abbey
Filmstaden
Regi: Simon Curtis
I rollerna: Hugh Bonneville, Laura Carmichael, Jim Carter, Elizabeth McGovern, Brendan Coyle, Michelle Dockery, Hugh Dancy, Allen Leech, Imelda Staunton, Sophie McShera, Maggie Smith, Laura Haddock, Dominic West m fl.
Betyg: *
"Downton Abbey: En ny era" är inte en film så mycket som en fantasi utan någon som helst substans. Det finns ingen intrig egentligen, inga konflikter som inte kan blåsas bort innan de vaknat till liv, inga egentliga problem. Det spelar ingen roll vilka förutsättningar livet gett rollfigurerna, de kommer klara sig ändå. Att vara nästintill livegen som tjänstefolk i tidiga 1900-talet i Storbritanniens klassamhälle verkar inte begränsa ens lycka det minsta. På vissa sätt är filmen mysporr på högsta nivå och på andra sätt nästan en provokation att filmskaparna förväntar sig att tilltaget räcker. För den här filmen är i princip helt tom och ihålig. Utan några specialeffekter alls är det som om vi bevittnar en hägring likt "Avatar" där ingenting är på riktigt. Visst, vem ser "Downton Abbey" för realismen? Ändå skaver den extrema förvanskningen.
Berättelsen den här gången består av två spår. Det ena är att Downton ska in i den moderna världen när ett filmteam vill låna huset som inspelningsplats. Överklassen på godset tycker såklart att den hemska tanken är svår att leva med, samtidigt behöver familjen pengar för att fixa taket. Tjänstefolket på Downton är överexalterade att filmskådespelare ska finnas i deras närhet. Samtidigt ärver farmor Violet en villa i södra Frankrike som hon vill ge bort till sitt barnbarnsbarn. Villan har hon ärvt av en gammal flört som aldrig glömde henne. Dessa två spår skulle ha kunnat lett till ordentliga intriger men det är som om Curtis inte vill störa fansen med för mycket berättande.
Trots filmtitelns löfte om en ny era är Downton väldigt lik sin föregångare. Där fanns enstaka repliker som skymtade någon form av kritik av makt och klass. Den här gången lyser sådana analyser med sin frånvaro. Inte en enda gång uttrycker någon karaktär missnöje med sin lott i livet. Aldrig påtalar de trötthet eller en vilja att ta sig ur det brutala system de är fångna i. Jag förstår att det hade varit en helt annan film men samtidigt är fantasifaktorn för stark och alldeles för bakåtsträvande.
Setareh Yousefi