Det finns deprimerande filmer om mörker och tragedi. Och så finns filmer som ”Gisslan” som tar hopplösheten till en annan nivå. Som inte visar riktning, som förvisso är lärorika men nästan enbart sorgsamma. Rezo Gigineishvilis huvudtes att förtryck har dominoeffekt på moralitet kommer fram tydligt. Samtidigt får tittaren veta så otroligt lite om karaktärerna att ”Gisslan” inte berör såsom den borde. För många är i förgrunden vilket inte skapar en relation till någon av dem. Vad dessa ungdomar är för typer är en gåta rakt igenom hela filmen.
80-tal och Georgien tillhör Sovjetunionen där totalitära regimens händer finns i varje hörn. Nika och hans vänner njuter av relativt välstånd men avsaknaden av frihet tär. Att gå i kyrkan eller lyssna på The Beatles anses vara suspekt beteende. Filmen är baserad på den sanna historien om en flygplanskapning som gick väldigt illa. Som berättelse betraktad ger den inte oss något mer än fakta. Delvis beter sig en del av personerna i centrum som rollfigurer i en skräckfilm, visdom är inte något de är betungade av.
Att inte skriva tittaren på näsan, att inte vara övertydlig, att inte styra tittarens känslor är alla beundransvärda mål. Tyvärr resulterar den försiktigheten här i lite försvagat engagemang i själva berättelsen. Efteråt är jag naturligtvis illa tagen av situationens absurditet och grymhet, men karaktärerna i filmen känns knappt verkliga. De bästa berättarna använder en historia för att illustrera en helhet, det är så de berör. Gigineishvili lyckas endast berätta med det stora.