Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Cruz i högform i regissörs kärleksförklaring

Goda skådespelarinsatser av ensemble kompenserar något för fragmenterat berättande.

Vincenzo Amato, Luana Giuliani, Penelope Cruz och Emanuele från filmen "Min enastående mamma".

Vincenzo Amato, Luana Giuliani, Penelope Cruz och Emanuele från filmen "Min enastående mamma".

Foto: Vianney Le Caer

Norrköping2023-09-11 17:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Film

Min enastående mamma
Cnema 
Regi: Emanuele Crialese
I rollerna: Penélope Cruz, Luana Giuliani, Patrizio Francioni m fl.
Betyg: 3.5

Min största invändning mot ”Min enastående mamma” är att den känns ofärdig. Både i dess sammansättning och upplösning. Det kunde varit så mycket mer även om det är intressant filmskapande. Slutet förstärker den känslan rejält där historien bara tar slut lite mitt i. Förvånande eftersom Emanuele Crialese har gjort en historia om sig själv, då förväntar jag mig en mer stark dramaturgi.

Spanjoren Clara lever med man och tre barn i Rom. Äldsta barnet Adriana har fötts i fel kön och vill tilltalas Andrea (manligt namn i Italien). Inte för att transpersoner alltid känner sig accepterade och inkluderade idag men 70-talet där filmen utspelar sig anses det bara udda och märkligt. Det blir ett till element som ska indikera att familjen inte fungerar. Modern, den enastående mamman, är en av få som är accepterande även om hon kan ifrågasätta Andreas förväntningar på omvärlden. 

Hon får också bära skulden för att familjens äldsta flicka snarare känner sig som en pojke. Familjelivet innehåller både synkroniserade danser, allsång i bilen och brutala våldshandlingar (från fadern mot alla andra). Dysfunktion finns i centrum av allt som händer. Där hittar vi däremot även det totala skyddsbarriär som mamma Clara försöker skapa mellan barnen och maken. 
Viss otydlighet finns i vad filmen egentligen handlar om: kvinnan beskylls för att vara hysterisk och orsaken till diverse problem eller kvinnan är en idealmamma som långt före sin tid kunde acceptera sitt barn för vad hen är. Kanske för att kvinnan själv i sitt utanförskap kunde förstå de alienerade. Filmer måste inte ha en supertydlig inriktning, däremot finns alla dessa delar plus att berättelsen bryts av med drömsekvenser där Andrea får vara otvetydigt han medan Clara finns där som en drömförebild. Sammantaget finns en viss fragmenterad känsla men den kompenseras av en väldigt värdig berättelse med respekt för de i centrum av den.

Det är, som ofta, en Penélope Cruz i högform. Luana Giuliani som Adri ett fynd, som dessutom i utseende skulle kunna vara barn till Cruz. Samspelet mellan alla skådespelare är väldigt distinkt, förmodligen för att de har förstått regissörens vision. Kanske mer än vi tittare har gjort.