Film
The Marsh King’s Daughter
Cnema/Filmstaden
Regi: Neil Burger
I rollerna: Daisy Ridley, Ben Mendelsohn, Brooklynn Prince, Garrett Hedlund, Gil Birmingham, Caren Pistorius m fl.
Betyg: 3
Till en början är det svårt att fånga tidsepoken. Helena bor i skogen, i en liten stuga, tillsammans med sina föräldrar. Det enda som antyder att vi inte är i en historisk era är den jeansskjorta som hänger över tioåringens axlar. Tidigt i filmen vänds våra föreställningar upp och ner om vad vi precis sett. Fadern med fast hand och vänlig omtanke var inte alls vad vem vi trodde. Han har kidnappat kvinnan och tvingat henne att leva ett familjeliv med honom. Vilket gör inledningen till filmens klart starkaste del. Chocken utmanar en som tittare. Filmens sista halvtimme har starkt fokus på en jakt som har klar spänning i sig men kanske inte är lika fängslande som starten.
Skogen och naturen spelar en stor roll. I foto där den både är lugn och mystisk men också i de läxor pappa lär sin dotter om djur och deras överlevnad. Pappan har någon form av förkärlek för ursprungsbefolkningens filosofier som han förvridit för att passa sin egen agenda.
Den vuxna Helena har sluppit leva med sin far i många år men ärren är inte läkta, varken bokstavligt eller bildligt. Hennes förmåga att lita på andra är begränsad och i sig bär hon en allmän oro. Livet med maken och dottern Marigold ger inte lugn. Helena känner sig instängd, något som regissören försöker förstärka genom många närbilder att blanda med de suggestiva skogsmiljöerna. Alla dessa tendenser triggas när pappan lyckas rymma från en fängelsetransport. Han och hans kumpan förmodas döda men Helena kan inte riktigt finna lättnad i det. Av och till märks att filmen är baserad på en bok, Karen Dionnes ”Träskkungens dotter”. Jag kan som publik ana att mycket mer är beskrivet om Helenas inre värld, hennes relationer.
Daisy Ridley och Ben Mendelsohn gör båda stabila insatser även om karaktärerna är lite stereotypt skrivna. Mendelsohn är lite vag och grumlig, vem är han? Men det är uppenbart att otydligheten inte beror på skådespeleriet där Mendelsohn lyckas vara övertygande både som kärleksfull (?) pappa och demonisk man. Ibland tar filmen lite lätta vägar ut och lyckas inte vara överdrivet nyanserad men det är en balansakt mellan spänning och drama som för det mesta lyckas ge tillräckligt av båda.