När Goodmans och Basies band spelade i samma stad samtidigt, träffades musikerna efter dansspelningarna för att ”jamma”. Ibland i samförstånd och ibland med en baktanke. Unga jazzmusiker på uppgång ville mäta sina krafter med etablerade storheter.
På måndagskvällen inledde saxofonisten Nisse Sandström och baskumpanen Lennart Sandsjö ett experiment att återuppväcka jammets ädla konst. Fast nu i vänskaplig anda.
– Vi har problem. Martin Perk, jammets pianist är sjuk och kan inte komma, förklarade Nisse en halvtimma före start, vilket fick flera pannor i djupa veck.
Inget att göra åt. På utsatt tid startade man utan pianist. Nisse räknade in Parkers ”Now´s the time”. Lennart trygga bas pulserade, Magnus Erikssons trummor höll tempot medans Jerker Hårdänge la harmonierna på elgitarren. På scenen stod, förutom Nisse med sin tenorsax, trumpetaren Sören Holmlund, vikarierande komminister i Kolmården, trumpetaren Kjell Granrot och klarinettisten Kjell Stenson. Visst, tempot var lite trevande och feltonerna skar ibland i öronen, men ingen brydde sig. Alla hade hjärtans roligt både på estraden och i publiken.
Jamsession handlar nämligen om rätten att spela fel och göra bort sig utan att bli trakasserad. Det handlar också om att lära av sina misstag och att utvecklas. Men först och främst om att ha roligt. Och roligt var det när veteranerna avlöstes av yngre förmågor som Klara Turdén piano, Erik Ilis Hedgärd trumpet, Simon Engvall och Edvin Lagg bas, Noa Ström trummor, Erik Skott och Albin Fellebro gitarr. Då kunde man inte annat än att imponeras.
Lite allvar blev det när rutinerade saxofonisten Greg Bonnie från London släppte loss sin tenorsax i ”Blues in F”. Här fick Nisse mothugg och tände till lite extra. Var så säkra på att detta inte var sista jammet på Crescendo utan början på en ny tradition.