I jazzens värld intar Milt Jackson en unik position som medskapare av bebop, den moderna jazzform som skapades i 40-talets mitt av Charlie Parker och Dizzy Gillespie. I början av 50-talet kom Milt att bli frontfigur i kammarjazzens legendariska Modern Jazz Quartet. Att som Roger Svedberg hylla Milt är synnerligen välkommet.
För att ytterligare ge tyngd åt musiken gästades Svedberg et consortos av den danske tenoristen Jesper Thilo. Att imitera Milt låter sig inte göra, men Svedberg är väl förtrogen med stilen, fraserna, repertoaren och soundet. Tyvärr hade Svedberg valt att avstå från vibratot på sin digitala vibrafon, vilket fick till följd att klangen blev torr och förlorade i liv.
Konserten inleddes med en rockig och funkig version av ”Bags Groove”, en av Milts tidiga klassiker. Vi fick också en smakfull ”Django”, pianisten John Lewis ballad tillägnad den belgiske gitarristen Django Reinhardt. Operettlåten ”Lover” spelades i Formel 1-tempo och här, liksom i de flesta andra låtarna briljerade pianisten Daniel Tilling med strålande spel, tekniskt fullgånget och sprudlande fantasifullt. Den killen kan få en helnot att svänga vilt. I kompet fanns också danske mästerbasisten Bo Stief som tillsammans med trummisen Bengt Stark drev på och såg till att solisterna hade en solid grund att stå på. Möjligen kunde man önskat sig lite känsligare spel från Stark. I ”Stardust” fick vi till och med höra Thilo sjunga. Knappast skönsång, men musikantiskt ut i fingerspetsarna.
Musiken var välarrangerad och välrepeterad och med noter som Thilo försökte få rätsida på. Detta hindrade dock inte musikernas spelglädje att omsluta publiken som krävde ett extranummer.