I ett fullsatt konserthus med helgdagsaftonsfin publik avfyrades på trettondagsaftonen den roliga, röriga och mycket genretypiska Läderlappen, Johann Strauss d.y så älskade operett. Alla ingredienser fanns förstås med – förvecklingar i flera led, förväxlingar som verkar helt orealistiska och de stereotypa mönstren i spelet mellan de medverkande. Gott så!
En extra krydda i just kvällens framförande var dock onekligen programvärden Torbjörn Lillieqvist som tänjde alla gränser till bristningsgränsen och balanserade på en mycket skör tråd. Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att gilla hans ihopdiktade rollfigur a al Galenskaparna och tänka att han tillförde någonting som vi annars skulle saknat – den förklarande dramaturgin förstås, men även en illustration och pedagogiskt framförd berättarröst med scenografisk sinne. Ibland på gränsen till plumpt, lite för mycket spritromantik, ja på tok för mycket av det mesta men ändå – det behövdes nog i sammanhanget! Så blir operett till burlesk, inte mig emot! Liine Carlsson, inhoppad Rosalinde, axlade manteln väl med elastisk skönsång, välplacerad klang och scenisk trygghet. Hanna Husáhr som Adèle med snygg och okonstlad stämma hade bra energi konserten igenom och bett i rösten.
Jonas Degerfeldts gjorde en trovärdig Eisenstein och sjöng prydligt och pålitligt. Carl Ackerfeldt som Falke kändes riktigt stabil med fokuserade gestaltning och riktigt bra diktion. Daniel Frank som Alfred får vi förmoda inte lider av höjdskräck då hans rollfigur ofta befann sig allra högst upp i den högsta fonden, närmast fullmånen! Med vass tenor sjöng han sympatisk och snyggt formulerat. Dirigenten Joakim Unander höll ihop det hela med den äran. Dock verkade Norrköpingssymfonikerna ha en svacka i intonation just den här kvällen. Ovanligt och därför värt att notera!