Jag var mera tveksam till inledningen. Konserten var uppdelad i tre delar, där musiken från LP´n ”Till Dej” upptog första tredjedelen. Proggmusik kan vara väldigt fast i en tidsepok. I Sverige handlade det om sju-åtta år från ca 1970 och framåt. Vad som egentligen är proggmusik är kanske inte lika enkelt att förklara. Inte ens Mikael Ramel, som anses ha varit en av de artister som utgjorde proggmusiken kunde denna kväll förklara vad det egentligen var.
Nästan alla låtar som Mikael Ramel med band spelade hade dock rötterna i 70-talet. Där fanns det typiska vemodet, närheten till den svenska folkmusiken OCH texter på svenska. Enligt uppslagsverken var Mikael först med att sjunga på svenska. Vad som väl kanske inte så många påpekat är att Mikael komponerar som en jazzmusiker och omger sig med förstklassiska improvisationsmusiker; Mats Öberg klaviatur, Kenny Håkansson elgitarr, Göran Lagerberg elbas och Benna Sörman trummor.
När bandet kommit halvvägs in i låten ”Artificiell Prana”gav jag upp och lät mig svepas med av intensiteten, de ibland insmickrande harmonierna och suget i musiken. Texterna var ofta svåra att uppfatta, vilket var synd eftersom Mikael i mångt och mycket ärvt sin pappa Povels förmåga att leka med ord och bokstäver. Ett rim kommer inte alltid där man förväntar sig och det gäller att vara på sin vakt så att man inte missar twisten! Ibland fick jag tyvärr koppla bort texterna och lyssna på musiken. Mikaels gitarrspel är ytterst effektivt som motor och pådrivare.
Efter pausen började Mikael och Mats Öberg på duo med typiskt ramelsk ordlek. Till och med harmoniken för tankarna till pappa Povel. Tangon ”Om jag vann en miljon”, ”ÅÄÖ”och ”Enastående framtid” var riktiga pärlor. Det blev också möjlighet att önska låtar och Mikael och bandet försökte så långt det var möjligt att tillmötesgå publiken.
Efter det obligatoriska extranumret, något som Mikael beskrev som en bagatell, var det obevekligen slut och mitt tips är att de flesta gick hem nöjda.