Huvudnummer var Violinkonsert D-dur av Beethoven, en pärla i sitt slag och därför ofta framförd. Kvällens mycket unge solist, blott 15-årige Daniel Lozakvitj, grep sig an uppgiften noggrant och med stort allvar. Redan i första stråkdraget lade han an nyansrikedom och en sorts auktoritär hållning i spelet. Det fanns skärpa i melodilinjerna som drevs framåt med noggrannhet och omsorg. Musiken fick helt enkelt ta den tid den behövde och klangen var rund med mjuka konturer.
I kadenserna fanns bärighet och en portion allvarstyngd attityd, ja nästan dignitet där Lozakovitj med fullt fokus formulerade övergångar och löpningar. I mellansatsen hittade man tillsammans den lyriska finstämda ådran och med fullt fokus drevs musiken framåt. Orkester, dirigent och solist hittade en sorts kontrollerad och behärskad tolkning som passade alla.
Prokofjevs trevliga Symfoni nr 7 ciss-moll rullade igång i ett skönt flöde med distinkta insatser. Den andra satsen spelades med intensivt engagerade blåsare med bra skjuts. Andandet fick en sansad och finstämd tolkning medan finalen spelades inspirerande otyglat och härligt vildvuxet. Det fanns muskler i spelet men det kraftfulla tog inte över utan en ljus och hoppfull känsla tog över.
Konserten inleddes med Scen med tranor av Sibelius. Stycket tog slut innan det börjat och däremellan hördes mest publikens okvävda hostningar. Trist! Dock räddades framförandet av konsertmästarens skira solo!