Vårens Brahms-tema rullar vidare, den här gången i sällskap av Beach och Bartók. Hans Tragiska uvertyr som inledde konserten kan bli hur pompös som helst i händerna på en eller annan dirigent med tung svansföring. Benjamin Shwartz valde istället att visa mindre muskler och istället fokusera på innerlighet och ett finlemmat uttryck som ledde musiken in på utmejslade vägar. Snygga överlämningar och frasslut imponerade.
Bela Bartoks Konsert för orkester bjöd på kammarmusikalisk finess med symfonisk tyngd. Stycket blev som en exposé över orkesterns olika instrumentgrupper. Introduktionen kom med en avvaktande, nästan sordinerad känsla, för att vandra över i uppfriskande oborstat träblås som gav karaktären. Ett sprattlande bleckblås piggade upp framförandet som sedan ledde över i tredje satsens sorgtyngda tematik. I den fjärde satsen blandades humor och allvar, högt och lågt i snabba växlingar precis som livet självt. Finalens färgprakt spillde över hela orkestern som kolorerade med expression rätt in i kaklet.
Pianokonsert i ciss-moll av den amerikanska tonsättaren Amy Beach (1867-1944) fick i händerna på Terés Löf ett rättvist och gediget framförande. Pianokonserten har ju inte gått till historien som någon av de mest epokgörande verken, men förtjänar ändå att lyssnas på! Det finns en sorts blåtonad attityd kombinerat med romantikens klangsjok och glansfulla melodier i verket. Shwartz jobbade energiskt men inte övertydligt och lät Löf otvunget integrera spelet med orkestern. Lätt och okomplicerat mejslade hon fram linjer och löpningar. I ett scherzo värt namnet hörde vi parallella rörelser som gick omlott. Largot framfördes utan krusiduller och åthävor, bara kärnfullt! Finalens pianistisk virtuosa klangskönhet och en tight celloduett satte punkt för pianokonserten.