Amanda sjunger uteslutande på svenska och nästan enbart egna texter. Amandas pianist, Filip Ekestubbe har komponerat några stycken. Jag måste bekänna att jag har lite svårt för den jazz som Amanda representerar. Det handlar om tonläget och stämningen. Det finns något tilltalande i harmonierna och de mollstämda melodierna, men när tonläget är detsamma konserten igenom och variationen inte så stor, då infinner sig snart ointresse och enformighet.
Det började finstämt med ”I de många valens land”. Tempot ökar något till lättsam swing i ”Flykten från vardagen” där speciellt pianisten Filip Ekestubbe utmärker sig. ”Vem är du” har trygg puls med, återigen, fint pianospel av Ekestubbe. Denne Ekestubbe återkommer flera gånger under konserten med strålande pianospel som för tankarna till både Bill Evans och Jan Johansson.
Amanda då? Jo, hon sjunger innerligt och personligt, men jag saknar, den för jazzmusiken så viktiga ingrediensen, SWING! Då menar jag inte att det måste låta Goodman för att innehålla swing. Även en ballad kan vara full av swing. Istället är det Amandas finurliga och personliga texter som är behållningen. Där man nu kan urskilja orden, för artikulation är inte Amandas starka sida. Hennes texter är små noveller, små vardagsbetraktelser, inte sällan med en humoristisk knorr. Det doftar folkmusik om Amandas musik, och det tycker jag om.
Det fanns dock pärlor denna afton. Hennes version av Monica Zetterlunds Mello-bidrag 1963, ”En gång i Stockholm”, gungade bra liksom Filip Ekestubbes ”Innan dagen kommer”. Kompet fullbordas av Niklas Fernqvist bas och Ludwig Gustavsson trummor, som kanske var i försiktigaste laget.
Text och foto: