Tänk efter, hur många ”Brel-låtar” kan ni vissla eller sjunga i duschen? Just det, knappast någon! Tillsammans med Norrköpings symfoniorkester samt en kvartett bjöds den fulltaliga publiken på en magnifik föreställning denna lördagseftermiddag.
Både Åsa Fång och Christopher Wollter kommer båda från musikalscenen, och det märks i deras sätt att sjunga och agera.
Det finns en risk för ”överagerande”, och speciellt är det Wollter som drabbas och särskilt i konsertens första halva. Måhända ligger det i låtarnas natur och kanske också i Wollters natur. Redan i Åsa Fångs första solonummer, så märks att hon är mer avspänd i sin sång och sitt förhållande till materialet.
Förmodligen känner hon sig trygg med materialet, dvs. låtar som ”Milord”, ”La vie en rose”, ”Padam Padam” och ”Hymne à l´amour” är givna kioskvältare. Med sitt kontrollerade utspel och starka röst behöver inte Åsa satsa för kung och fosterland för att nå ut från scenen. Christopher Wollter har några säkra kort i ”Borgarna/Les Bourgeois”, ”Marieke”, ”Du får inte gå/Ne me quitte pas” och ”Han har ihop det med min fru/Comment tuer l´amant”. Den första smått vulgär och burlesk och den sistnämnda en humoristisk sak i dixielandtempo. Efter paus verkar Wollters nervositet ha släppt, och sången kommer mer naturligt.
Föreställningen har gjort succé landet runt, och den visar såväl skillnaderna och likheterna mellan Piafs och Brels musik. Brel, som kom från en välbärgad miljö, är upprorisk och protesterar kraftfullt medan Piaf praktiskt taget föddes på gatan. Gemensamt har de trots olika förutsättningar kärleken till livet och kärleken. Tyvärr tar Wollters överspel ofta udden av Brels budskap. Brel själv var ofta väldigt måttfull i utspelet.
I ryggen hade de båda sångsolisterna Norrköpings Symfoniorkester under ledning av Alexander Hansson. Till sin hjälp hade orkestern en kvartett där dragspelaren Bernt Andersson imponerade med suveränt spel i flera stycken. Speciellt ”Mon manége à moi” stack ut med fint dragspel. Tyvärr var ljudet stundtals dåligt vilket medförde svårigheter att uppfatta speciellt Wollters sång. Istället för att placera sången framför orkestern, fick de ofta kämpa mot orkesterns massiva klanger. I lugnare stycken fungerade det bättre.