Det är en upplevelse av den högre skolan att lyssna till Lisa Lystam Family Band. Denna bluesens tungviktare från Mjölby med boende i Stockholm blir bara tyngre och tyngre i sitt muciserande. Med snarare engelskt 60–70-tals som grund än traditionell amerikansk blues fullkomligt krossar man allt motstånd.
Lisas familjeband började, precis som Lisa berättade för publiken, som ett coverband där hjältarna lystrade till fantasieggande namn som Muddy Waters och Howlin´ Wolf. Småningom började Lisa och de andra i bandet skriva egna låtar och nu känns det som om hjältarna snarare lystrar till namn som Paul Butterfield, Eric Burdon, Mick Fleetwood och John Mayall. Jag tyckte mig också hitta kopplingar till tidiga ZZ Top och amerikanska Canned Heat och riffet i ”On the road again” som plötsligt dök upp i gitarristen Matte Gustafsson trampade igång. Fredrik Karlsson svarade med en soloslinga på sin gitarr.
Kopplingen till den vita engelska blueseran är tydlig, men Lisa och bandet har adderat en tyngd som de engelska banden inte hade och som inte går att värja sig mot. Det doftar alltså England men trycket och tyngden är definitivt deras egen ingrediens. Kompet med Johan Sunds elbas och Patrik Thelins trummor är obevekligt, men det är ändå de två gitarrerna som styr musiken. Lisas kraftfull röst och intensiva utstrålning sätter musiken tydligt på blueskartan. Jag är ingen vän av långa trumsolon, men Patrik Thelins solo i extranumret var expressivt och explosivt. Undrar dock om han inte var inspirerad av det myckna trumsolandet i jazzfilmen Whiplash i TV häromkvällen?
Crescendos konsertlokal var knökfull denna bluesafton och termometerns kvicksilverbehållare exploderade säkert av trycket i musiken och värmen i lokalen, en värme som strålade mot Lisa och hennes Family Band.