Second Line Jazzband från Göteborg har en alldeles egen musikalisk stil. Inom ramen för det som numera kallas ”Classic Jazz” rör man sig obehindrat mellan gospel, svenska psalmer, tidig storbandjazz, blues, country, amerikansk folkmusik och ren New Orleansjazz. Lägg till det ett sceniskt mellansnack som gränsar till ståupp och bilden klarnar kanske, även om det är omöjligt att återge de stundtals akrobatiska tankekullerbyttorna!
Klassisk New Orleansmusik är egentligen det minsta man spelar, men man kan definitivt slå fast att bandets musik är ett bra exempel på att det inte är VAD som spelas som är viktigast utan HUR det spelas. Hur kan man annars förklara att det gungar lika skönt om bandet när man tar sig an en schlager från mitten av 1930-talet som ”When I grow too old to dream” som när man spelar Duke Ellington, gospel som Bob Dylan eller countrysångaren Willie Nelson?
Klart är också att Second Line Jazzband i tillplattat skick (CD) inte på långa vägar gör bandet rättvisa. I den direkta kontakten med publiken lever musiken sitt eget liv. Anders ”Atte” Waséns banjo manar uppfordrande på och Johan Horners trummor ser till att intensiteten och beatet inte svalnar. Per Bachs bas är ständigt närvarande utan att gå i vägen. Men det är Jesper Albrektsons distinkta trumpet som visar riktning, Niklas Carlssons stundtals både burleska och virtuosa trombon ser till att humorn alltid är närvarande och Olof Skoog är som en får näring ur detta och levererar tenorsolon jag aldrig hört maken till. Jag satt och försökte hitta förebilder till hans spel. Emanuel Paul, Sam Morgan, Capt John Handy och gamle Bud Freeman...men ändå inte. Kanske dom alla tre tillsammans, men ändå…
Vi fick i alla fall höra 2019 års Polarpristagare! I alla fall om Niklas Carlsson fick bestämma. Två av Nelsons mera okända låtar spelades, liksom Bob Dylans ”Don´t think twice it´s alright”. Ett extra plus också till Wilbur De Paris låt ”Martinique”. Men De Paris är inte född på Martinique utan i Indiana!