Fast när kvällens första låt tar sin början, är jag nästan beredd att kasta in handduken. Det handlar om sömnlöshet. Jag känner hur ångesten börjar krypa utefter ryggraden och paniken är inte långt borta. Det känns mardrömslikt när sextetten smakar på de mörka klangerna och tenorsaxen kvider med sina övertoner.
Isabel Sörling Farvel spelar alltså inte det vi kallar mainstreamjazz. Isabels utnyttjar ofta sin röst ordlöst och tillsammans med trumpetaren Kim Aksnes och tenoristen Otis Sandsjö töjer och bänder hon på klangerna. I ”Hitta” är det rytmisk spänst med sambatakter, nästan som en happening, som gäller. Livsbejakande, passar bra som beskrivning.
Det är något märkligt med Isabels sätt att använda sin röst. Hennes sopran är aldrig påträngande, den ber nästan om ursäkt för att den tar plats. Trots det är den självklar och tydlig i ljudbilden. Ibland låter hon som arabiska kvinnor när de ”joddlar”. Otis Sandsjö kvider, smackar, väser och bubblar i sin tenorsax. På klarinett är han mer rak och traditionell. Gruppens musik är mångbottnad. Den kan vara transparent och genomskinlig, insmickrande och brutal. Ja, rent av ful, men aldrig likgiltig.
Kvällen avslutades med ”Katarsis”, en nästan brassbandsliknande hyllning till ett lokalt Sicilianskt helgon. Här fick vi också höra femstämmig manskör! Kvällens i särklass bästa låt.
Kvintetten fullbordas av Henrik Magnusson elpiano, Alfred Lorinius kontrabas och Carl-Johan Groth trummor, en trio redan är mycket samspelt. Gruppen har snart varit ute i tre veckor på turné med spelningar i Sverige, Tyskland, Frankrike, Norge och Danmark. Efter konserten blev det jamsession.