Det kändes lite avslaget när musiken skulle starta. I lokalen fanns ett sjuttiotal diggare. Men oj vad man kan bedra sig. Direkt när Dixie Cats stampade in ”Muskrat Ramble”, i den ”fullständiga versionen” som bandets klarinettist Bertil From förklarade, så kändes det som om något utöver det vanliga skulle ske.
Det fanns en nerv i musiken som jag saknat tidigare gånger, exvis vid Kulturnatten. Per Olanders Armstrong-influerade trumpet hade rätta trycket och han spelade fint i Fats Wallers ”Blue turning grey over you”. Bertil Froms version av Sidney Bechets ”Petite Fleur” höll också måttet.
Temptation Jazz Band från Linköping hade också den rätta nerven. Bandet är mycket proffsigt och samspelt, men kan ibland låta lite väl prydligt. Denna kväll, när fotboll på tv säkert tog en del publik, levererade man en mycket spännande ”Creole Love Call”. Sångerskan Karin Hanssons ordlösa sång tillsammans med Lasse Sundvalls klarinett och Ralph Stappes sordinerade trumpet var effektfullt och direkt ”hördes” hela Ellingtons band från 1928. Låten är däremot inte alls komponerad av Duke Ellington, utan av kornettisten King Oliver och ”stulen” av Ellingtons altsaxofonist, Rudy Jackson!
Ytterligare ett linköpingsband äntrade scenen. Red Hot Jazz Band spelar nästan uteslutande jazz från 20-talet av förgrundsfigurer som King Oliver och Jelly Roll Morton. Så också denna gång, men med sångtrion ”The Novelty Sisters” vid mikrofonerna har New Orleans-trion The Boswell Sisters fått fäste. ”Systrarna” fick också huvudrollen i Louis Armstrongs storsäljare ”What a wonderful world”.
Sist ut var Rydskogen Joymakers, ett storband från Linköping som specialiserat sig på musik från 20- och 30-talen. Efter en skakig start fick bandet luft under vingarna, mycket beroende på sångerskan Cristina Perez. Med en stor portion charm och en minst lika stor andel talang och inspiration bjöd hon med bandet musik och sång förknippad med bl.a., Benny Goodman, Ella Fitzgerald, Nat King Cole, Billie Holiday och Duke Ellington.
Solistiskt utmärkte sig bland andra altsaxofonisten Bengt Johnsson och trombonisten Olle Kilbrand, men kanske främst pianisten Björn Liljeblad. Björns solo i ”I´ll be seing you”, var nog kvällens förnämligaste.
Sammantaget en inspirerande konsert, men nu är det dags för arrangörerna att tänka till. För att locka och behålla publik bör något hända. Varför inte en gästsolist (saxofonisten Kenneth Arnström?) Eller också addera ett eller två band och förlägga evenemanget till en lördags eftermiddag.