Sekunderna innan Melissa Horn intar scenen kan jag svära på att jag hör dammkorn falla till golvet i lokalen. Det är knäpptyst och stämningen är milt uttryckt spänd. Öppningslåten ”Jag har gjort det igen” fungerar alldeles utmärkt som öppning. Den fungerar lite som en förhandsvisning om vad som komma skall. Smärtsamt ärlig, dovt arrangerad och kryddad med en ljuv röst.
Jag förundras över att jag slits och pendlar mellan att vara otroligt imponerad av Melissa Horn på scenen och tämligen likgiltig.
Jag borde ju älska det. Jag borde ju älska det intima, det självutlämande, svärtan, själen. Men ... och det kommer ju ett men, det är en vansinnigt svår balansgång som Melissa Horn ger sig iväg på. Det är så små, så små marginaler mellan det finstämda, det unika uttrycket och att allt bara faller platt. Att Melissa Horn drunknar på scenen, att hon nästintill försvinner mellan allt det finstilta.
Som tur är så står inte Melissa Horn själv på scenen, hon har ett tre man starkt band med sig på turnén. Vilket i sin tur gör att de där stunderna som lokalen tycks sluka Melissa Horn hel är ytterst få och mest blir en stoppsträcka och andningspaus.
De stunderna som sätter sig starkast i mig är de när Melissa Horn står med hjärtat i handen på scenkanten. När hon totalt öppnar och blottar sin själ. Det blir så starka ögonblick att jag nästan skruvar lite generat på mig. Jag hör på spelningen. Jag tar in varje stavelse, varje ord, varje hjärtesorg blir till min.
När spelningen blir så pass intim som den blir så ges utrymme att verkligen lyssna på texterna, och det är där Melissa Horn är unik. Orden skulle kunna komma från (nästan) vilken tonårsflickas dagbok som helst, men när de orden får liv av en röst så fantastisk som nu. Ja då får jag under vissa låtar gåshud. Som i den gravallvarliga ”Jag gör aldrig om det här”, de minuterna är nog de mest intensiva jag upplevt i år.
Men det finns en mängd höjdpunkter under aftonen, låtar som tar sig in under hud och stannar i själen för en lång tid framöver. Då väljer jag att glömma bort de där stunderna då jag satt och drömde mig bort, de låtarna som aldrig riktigt nådde ut över scenkanten.
Jag lämnade spelningen med en nyttig läxa. Jag lärde mig att spelglädje inte behöver vara synonymt med klang och jubel. Spelglädje kan betyda att man står med en blottad själ och hjärtat i handen och blickar ut i en lokal med personer som nickar förstående på sina huvuden. Alltid nåt.