– Jag har spelat orgel i 50 år. Jag var 14 år när mamma och pappa köpte min första orgel… som konfirmationspresent. Jag ville inte ha en moppe, säger Pierre innan han drar igång en riktig röjarblues!
När Pierre och hans, trots det långa namnet, trio spelar har själva melodierna mindre roll. Det handlar om den stämning han kan uppnå. Han viskar, skriker, lockar och förför lyssnaren. Det är inte alltid ren jazzorgel. I den egna ”Organ Funk” handlar det om funk där beatet och rytmen är i centrum. Pierre växer ihop med instrumentet. I John Coltranes långsamt sugande blues ”Mr. Syms”, färgar gitarristen Jan Ottesen med blåaste blått.
Personligen tycker jag att röjarbluesar i shuffletempo tenderar att bli lite tradiga, men jag faller handlöst när Pierre räknar in Francy Bolands ”Griff´s Groove”, en hyllning till tenorsaxofonisten Johnny Griffin som spelade i Kenny Clarke – Francy Boland Big Band 1969. Alla hämningar har släppts och man befarar nästan att B3-orgeln ska smälta under musikens otroliga intensitet. Jocke Ekberg vid trummor pumpar och trycker på. Inget skönspel direkt, men synnerligen effektivt.
Efterföljande ”Get on down to the B3 Sound” svalkar inte direkt av vare sig instrument eller publik. Det funkiga beatet pumpar och Pierres mässande ”rap” förstärker den nära nog religiösa stämningen. Blundar man kan man tro att man befinner sig i en kyrka i amerikanska södern och Pastor Swärd eldar på sin församling.
Kvällens kanske ”bästa” låt var hyllningen till Ray Charles. Pierre inledde helt solo och mässade i ”Georgia on my mind”.
Här visade Pierre att han också besitter kvalitéer för att lyfta Hoagy Carmichaels komposition till oanade höjder. Mot slutet kom gitarristen Ottesen och trumslagaren Joakim Ekberg tillbaka.
Pierre bjöd också på trevligt, informativt och personligt mellansnack. Tack för en riktig svängfest, Pierre Swärd och trio!
Text & Foto: