Ett av de mest ikoniska jazzbanden under 80-talet var Steps Ahead. De blandade traditionell bebop med rock, latinamerikanskt och barnviseliknande melodislingor. Resultatet blev en elektrisk häxbrygd som rörde om i jazzgrytan.
40 år senare har basisten Hans Backenroth samlat sina svenska favoritmusiker i en hyllning till Steps Ahead.
Det är en tämligen lugn stämning i Crescendos konsertlokal. Jämförelsen med förra veckans Tolstoy-konsert utfaller inte till Hans Backenroths bands fördel. Då fick arrangörerna hänga ut ”SLUTSÅLT-skylten”. Nu rör sig kanske ett femtiotal diggare i lokalen. Men detta ska snart ändras.
Första låten inleds med ett kort bassolo av Backenroth och sedan värmer bandet upp publiken och sig själva. Henrik Westerbergs lyriska tenorsax leder övningarna medan kompet tuffar på ganska traditionellt med Backenroths ”walking bass” vid rodret. Roger Svedbergs vibrafon bubblar så där lagom trivsamt. Man tänker nästan på gamle vibrahjälten Milt Jackson! Tenoren skojar omkring medan basen mullrar lite olycksbådande.
Efter detta är det slut med att stryka lyssnarna medhårs. Silkesvantarna tas av och rockrytmerna börjar tränga sig på. Chris Montgomery vid trummorna, för dagen förträfflig vikarie, håller igång beatet. Stefan Blomqvist vid flygeln bygger och bygger. Han behandlar pianot slagverksmässigt men strör små sjungande gulliga fraser omkring sig. Jag har lite svårt för Westerbergs hackande och lite fyrkantiga tenorspel. Energin är det dock inget fel på.
Efter pausen kommer killarna ut som ett ”nytt” band. Nervositeten verkar ha släppt. Pianisten Don Grolnicks ”Pools” träffar som ett slag i mellangärdet. Henrik Westerberg har ett otroligt flyt i spelet och hackar och insisterar på uppmärksamhet. Roger Svedberg rör sig som en dansande magiker vid vibrafonen. Ska vi få se en kanin eller en duva? Det undrar jag fortfarande!
Så här fortsätter det till sista ton 40 minuter senare. Mike Mainieris ”Islands” med inledande friformparti låter som signaturmelodin till ett barnprogram från UR. Publiken ler och jag erkänner mig besegrad! Att Svedberg sedan lirar klassiska ”Lover Man” så att hjärtat nästan stannar får jag leva med resten av livet.
Ett plus också till Eddie Gomez ”Loxodrome” och Joe Zavinuls ”Young and Fine”. Tack för en musikalisk upplevelse jag sent ska glömma.
Text & Foto: