Marduk ägnar den första av sina två kvällar på Black Christmas åt att bränna av skivan ”Panzer Division Marduk” från 1999 i sin helhet.
Från det inledande titelspåret till avslutningsrökaren ”Fistfucking God’s Planet” på ett enda bräde. Det är en imponerande höghastighetsuppvisning där andningspauserna och chansen till återhämtning är få.
Kanske är det därför publiken känns lite sömnig. Som om merparten av herrskapet i salongen inte riktigt hänger med. Frontmannen Mortuus tycks lite frustrerad över att inte fler hakar på hans försök till uppviglingar i form av skrik och skrän, men sköter ändå sin egen uppgift med den äran. Han besitter en vasst ondskefull röst som blir riktigt kuslig i hans bästa stunder.
Som bäst gör det sig i ”Christraping Black Metal” som inte bara är en imponerande projektil utan dessutom har en refräng som snudd på klarar att sätta sig på hjärnan. Trots att det är genområ black metal vi snackar om.
Men hemmagänget Marduk är extremt skickliga musiker som klarar att hantera det höga tempot utan att tappa fokus eller börja svaja. För svaja det gör bandledaren Morgan Steinmeyer Håkansson bara rent fysiskt. Han är så inne i musiken att hans väldiga kroppshydda, samtidigt som händerna går i ett över gitarren, vaggar fram och tillbaka så att det nästan ser ut som att han då och då ska falla över ända. Det är ett skådespel och en regelrätt dedikation till musiken.
Efter att vidundret ”Panzer Division Marduk” avverkats blandar och ger bandet från karriären ett tag till. Står ut mest gör ”Perish in Flames”, förmodligen mest för sitt lägre tempo mitt i allt mangel mer än för att det är en extraordinär låt.
Insatsen är imponerande, men en sådan här speciell kväll på hemmaplan hade man kanske kunnat förvänta sig något lite mer ur ren showsynpunkt.
Kväll nummer två innebär en ny skiva. Den här gången är det 1993 års ”Those of the Unlight” som i nostalgins tecken manglas fram i sin helhet.
Inledningsvis känns Marduk lite oengagerade. Det innebär långa tystnader mellan låtarna och en brist på flyt som inte alls gynnar orkestern. Kanske sög urladdningen kvällen innan mer energi än väntat.
Kanske beror det på att ”Those of the Unlight” var en skiva där bandet ännu inte riktigt utvecklat sitt genuint brutala signum som senare blivit signifikativt för gänget.
Men ljusglimtar finns naturligtvis. Rockanslaget i ”Wolves” är till exempel väldigt tilltalande.
Marduk gör samma grej som första kvällen, men med lite svagare material. När huvudskivan är avstädad lyckas man emellertid skapa god stämning med monotona ”Womb of Perishableness” och när bandet knyter ihop säcken med titelspåret från nästa års albumsläpp ”Frontschwein”, en riktig fläskläpp, är det svårt att ha synpunkter.