Det var som två konserter. Den första halvan var skör och bräcklig. Ibland så sprack Louise Hoffstens röst och orden försvann nästan innan de uttalats. Trots det var det en stark knapp timme.
– Så här vill jag presentera mig själv för Elvis, sa Louise och räknade in ”The seduction of sweet Louise” i ett funkigt och bluesigt tempo.
Nu blev det knappast ett Elvis-potpurri, utan Louise blandade rena jazzlåtar, sina egna och låtar förknippade med Elvis Presley.
Första halvan innehöll några starka kort; ”Just Pretend” en typisk countryballad med känslig sång.
I jazzklassikern ”Broadway” besökte vi New York och här vilade Louise medan Erik Söderlind lät gitarren tala och Claes Cronas piano sprudlade.
En av konsertens starkaste sånger var pappa Gunnars stilla vals, ”Utan Dej”, ”I confess” på engelska och insjungen av såväl Perry Como som Sarah Vaughan. I Louise bräckliga version gick orden och känslan direkt in i mitt hjärta.
Efter paus kom Louise ut som en annan sångerska. Rösten bar och lydde hennes intentioner. Rytmiskt fanns mer spänst.
Klassiska ”Heartbreak Hotel” hade riktig rockgitarr à laChuck Berry och Louise hade sug i rösten.
Här hann också Erik och Claes Crona med att göra ”Stardust” på duo. Claes passade också på att spela Claes Cronas egen ”Hommage a Bach”.
Här imponerades jag av Johan Löfcrantz-Ramseysytterst säkra trumspel. Ett plus också till Anders Johnssons imponerande basspel.
Sammantaget en bra konsert, där andra halvans spänst kontrasterade mot första halvans bräckliga och känsliga tonläge.