"Det är en högtidsstund för mej att komma tillbaka till Norrköping och Crescendo". Med de orden inledde sångaren, munspelaren och blueslegenden onsdagens konsert på Crescendo. Sedan var den lite annorlunda bluesfesten igång. Annorlunda därför att alla Bills texter var på svenska.
Innehållet i Bills bluestexter, och det mesta av mellansnacket, handlade om Bills olika äktenskap med bl.a. Mona Seilitz, Regina Lund och Lisa Ekdahl. Om man lyssnade uppmärksamt på texterna, så gick det inte att ta miste på Bills bitterhet mot hur han upplevde att han behandlats av sina exfruar. Med andra ord handlade det mesta om kraschade förhållanden, misslyckade äktenskap, missförstånd men också en stor längtan efter den stora kärleken.
Att sjunga blues på svenska kan bli klyschigt och låta banalt. Som om de alldeles vanliga orden för sorg, förtvivlan och längtan inte passar till en sliten bluestolva i G. I Bills mun ligger de slitna orden alldeles rätt och känns trovärdiga. I ”Muren 89” konstaterade Bill att ”Min kärlek lever utan dej”. Titlarna är talande; ”Vid din dörr”, ”Att tro på mej”, ”För kärleks skull”, ”Så ere”, ”365 Dagar” och ”Mamma, Pappa, Barn”. Utan vidare jämförelse, eftersom de har sina egna unika kvalitéer, ställer jag Bill på samma estrad som Totta Näslund, Rolf Wikström och Peps Persson. Alla dessa tre har visat att blues mycket väl kan sjungas på svenska, och med övertygelse.
Låtarna i sej var kanske inte så märkvärdiga. De kunde mycket väl varit skrivna av bluesens stora som Muddy Waters, John Lee Hooker och deras likar. Det som gör Bills blues unik är det finstilta och kursiva i texterna. Ibland är det nästan lyriskt och lågmält, men det är aldrig insmickrande.
Konserten igenom visade bandet Top Dog att de är ett ypperligt band. Gitarristen Sverker Blomberg gav gång på gång prov på solistiska kvalitéer men också stadga som kompare. Organisten Erik Pettersson lät sin Hammond ljuda genom leslie-förstärkaren. Basisten Patrik Norrman var tryggheten själv och trummisen Thomas Lingman gav det där riktiga trycket. Maj-Britt-låten ”Mama Blues” fick lokalen att koka och i försnacket fick vi veta att Bill i Berlin misstagits för Nelson Mandela! Bill och bandet hade sparat röjarlåtarna till slutet, för ”En lång, lång väg utan slut” och extranumret ”Bill going strong” känner jag fortfarande i kroppen!