En pianokonsert av Mozart, en symfoni av Tjajkovskij – där har vi en klassikerkväll. För att inte anrättningen skulle bli alltför sockersöt, eller kanske snarare bitterljuv, kryddades den med en nutida komposition av Sally Beamish. I hennes orkesterverk A Cage of Doves hör vi ett finlemmat sökande där sprittande ettriga klanger speglas i en meditativ grundton. Brasset, välgörande baktungt, möttes upp av kvittrande småfioler och omsorgsfullt träblås. Ett programmusikaliskt kuttrande hörs från den skotska naturen.
I Pianokonsert nr 23 A-dur fick vi höra ett otvunget och prydligt spel i Ronald Brautigams stilsäkra tolkning. Då menar jag att han inte föll för frestelsen att brodera ut och färga in mer än nödvändigt utan lät det mozartskt lättfotade och direkta förbli just så. Den andra satsen blev en aning svajig och spelet inte lika elastiskt och smidigt som tidigare. Den sista satsen däremot bjöd på snygga överlämningar och orkestern mötte upp och balanserade med värme och elegans.
Just den här smått akademiskt och lite torra tolkningen av Mozart visade sig även spilla över på Tjajkovskij under Ola Rudners ledning. Därmed blir musiken lite mer sig själv, lite mer utlämnad och lite mer äkta. Som lyssnare märker man att det alltid finns en liten gnutta kvar av egen tillämpning. Med det vill jag säga att Tjajkovskijs 5:e Symfoni e-moll fick en kammarmusikalisk intimitet över sig där mättade klanger i stora sjok med lätthet övergick i lödigt orkesterspel.
Den andra satsen inleddes med ett underskönt hornsolo signerat Lennart Langer. Temat fylls sedan på med träblås och celli, hårt hållet av maestro och därför kärnfullt. Lite mer lekfullt och berättande blev det i tredje satsens valstema med bra stuns i avstampen. Finalen växte fram etappvis tills vi befann oss på förklaringsberget och kunde skörda frukterna av vår musikaliska insikt.
För övrigt anser jag att den som i denna hostans tidevarv ändå går på konsert borde stannat hemma!