När Göteborg i veckan kunde skryta om en jordbävning, så kom Labyrint till den östra kusten och sköt richterskalan i höjden.
För att påstå något annat än att festen fullkomligt exploderar på parkeringsplatsen är helt fel. Det dansas, det sjungs och det vevas med armar så att det blir stormvarning.
Jag är den första att erkänna att Labyrint inte rktigt är min kopp med te, inget jag vanligtvis skulle lyssna på. Men det funkar, jag gillar det.
Jag rycks med i glädjen och euforin. Det blir omöjligt att inte dansa i smyg under basdånet i Fakkin Fin. Jag ler när jag ser den stora vågen av folk gunga i takt till musiken. Jag höjer vit flagg och kapitulerar.
Labyrint kan konsten att få ett mellansnack att gå in i själen. Man lyssnar, de vet vad de pratar om när de snackar om förorter och om de människor som ofta glöms eller göms bort. Där kom den lilla Hagebypojken i mig fram. Jag var en gång i tiden en av dom.
Nu är jag hyfsat vuxen och dansar i smyg på en parkeringsplats i centrala Norrköping. Vem vet, jag kanske rent av hittar till Labyrint nästa gång jag behöver livas upp. Vad jag däremot kan konstatera är att denna gråa sommar behöver Labyrint. Det var precis den värmen och solsken jag behövde.