Först är det riktigt kul. Folkföraktaren, för att inte säga folkhataren, som heter Alceste förklarar för sin vapendragare Philinte att han nästintill kräks på den lismande mänskligheten, på förljugenhet och allt fjäsk, all typ av fromleri.
Där är vi nog alla med, alla vi som ser falskheten hos andra men kanske och på sin höjd ser en viss smidighet som oss själva. Pragmatism som olja i samhällsmaskineriet.
Alceste ser nog mer sig själv som den Ende Sanna, målet är att bosätta sig ensligt, dra sig undan världen, gärna med den enda möjliga, den förtjusande änkan Célimene. Som dessvärre tycker att det går att leva alldeles utmärkt med lite av den ovannämnda oljan.
De två pratar mycket och länge. Så även Philinte. De diskuterar det här med sanning och konsekvens väldigt mycket och just länge. Den andre friaren i sammanhanget är Oronte, en skald som ber om en osminkad recension, men dessvärre inte står ut med just detta. Till den här kvartetten två kvinnor med olika mål och två lustiga unga män.
Som det pratas och diskuteras känner man att det krävs koncentration och största uppmärksamhet.
Erkänns att det brast både här och där. Ity: Det här är en visuell teaterfest med helt barocka kostymeringar och peruker som far av och på liksom kläderna som både bärs och används att gömma sig i. Det är milda toner och viss vackert sjungen chanson. Det är ständig rörelse på scenen, bakom slöjor och i fondens stora runda spegel. Rollfigurerna skymtar till och från, det koms in från salongen och sticks upp i spegeln. Till detta ett lekfullt förhållande till tiden. Visst kan den glade poeten ta en selfie med sin blivande kritiker sedan han smörjt honom å det grällaste. Visst går det att ha otäcka sms från dagens chattande värld, liksom naturligtvis jeans och sneakers till brokadvävda rockar och de mest snirkliga håruppsättningar.
Allting går och det blir en underhållning i sig. Och visst kan den fint vävda och rytmiska texten i versform, någon gång och helt naturligt gå över i rappande.
Jesper Barkselius är pålitlig som själve misantropen, exakt i kroppsspråk och mimik. Ann-Sofi Andersson Kern som föremål för hans ömma låga är den mest sympatiska människan i pjäsen, späd och strong. Tobias Almborg gör en riktigt rolig poetfigur och William Wahlstedt sköter sin uppgift som bollplank helt ok.
Det blir alltså mycket att titta på och mycket att le åt, men den efterföljande känslan är ändå att man vill gå hem och läsa sin Moliére och se vad den snart 400-åriga texten har att säga oss.
Utöver det att hat inte är en framkomlig väg ens för den allra argaste. I någon tid.