Ove Halls Orkester från Hässleholm turnerade landet runt omkring 1950. I bandet ingick bl a ungdomarna Sven ”Skägget” Bergcrantz piano, Ingvar Callmer trummor och trombonisten Åke Persson. Vid en provspelning på Nalen i Stockholm hörde trumpetaren Gösta Törner och trumslagaren Sven ”Bollas” Bollhem bandet och skrev därefter i pressen om Åke Persson. Dragspelaren Lill-Arne Söderberg ”lånade” Åke av Hall för en turné i södra Sverige. Efter det hörde basisten Simon Brehm av sig och resten är historia, som man brukar säga.
Våren 1951 är det dags för första radiosändningen och i april spelar Åke in sin första platta och Lasse Gullin är kapellmästare. Bl a så vaxas ”Danny-O”.
Åke har på kort tid etablerat sig som den främste moderna trombonisten i landet. Grammofoninspelningar, radiosändningar m.m. tar fart, och även om Åke är glad över uppmärksamheten finns det en osäkerhet och oro inom honom. En oro att inte räcka till och att bli avslöjad. I dagsläget är det att det avslöjas att han inte kan läsa noter. De svarta prickarna på notpappret är ett mysterium för honom!
Egentligen är Åke Persson tämligen ensam på den moderna trombontoppen. Det finns egentligen bara Thore Ehrlings trotjänare George Vernon. Den amerikanske jazzkritikern Leonard Feather, som upptäckt svenska samtida jazz, jämför Åke med giganterna Kai Winding och J.J. Johnson.
Sverige är naturligtvis för litet för Åke. Genom spel med Lars Gullin, Lee Konitz, Stan Getz, Clifford Brown, Quincy Jones, Radiobandet och Bengt Hallberg uppmärksammas Åke internationellt och Åke flyttar till Tyskland där listan utökas ytterligare med bl.a. Dizzy Gillespie, Count Basie, Duke Ellington och det Allstar-betonade Kenny Clarke – Francy Boland Big Band. Bandet bestod av europaeliten samt i Europa boende amerikaner som Johnny Griffin, Sahib Shihab, Benny Bailey och Kenny Clarke.
Natten till den 5 februari är tydligen ångesten och oron för mäktig för Åke. Han tar sitt liv. Det är en trött, splittrad och ensam Åke som förlorat tron på sig själv. I och med hans bortgång förlorade jazzvärlden en av de förnämsta trombonrösterna i världen.
Andra halvan av boken upptar en diskografi över Åkes skivinspelningar, radio- och TV-sändningar, liveframträdanden mm. Diskografin grundar sig på diskofilen Ulf Åbjörnssons material. Dock förekommer inga matrisnummer och ordningsföljden på de diskografiska uppgifterna är annorlunda mot gängse diskografiska uppställningar.
”Bokdelen” om Åke Perssons liv är mycket faktarik. Bo Carlsson har redovisat så mycket han kunnat. Personligen hade jag velat ha mer av vad Åke tyckte och tänkte utöver faktadelen. Känslomässigt starkt blir det i kapitlet ”Slutet”. Författaren Bo Carlsson är en entusiastisk jazzarbetare som sysslat med jazz sedan 50-talet. Bland annat som ordförande i Hässleholms jazzklubb i 15 år.