Stieg Larssons tre böcker om tidskriften Millennium, Mikael Blomkvist och supertjejen Lisbeth Salander är några slags klassiker i sin genre, megasuccéer på hur många språk som helst, en miljardindustri och fin underhållningslitteratur, med starka budskap dessutom.
Det borde ha stannat därvid. Men det gjorde det inte, av kända skäl, även om alla inblandade försöker dölja dem.
Men nu är det dags att bedöma själva uppföljaren, författad av David Lagercrantz. Nå? Jodå. Han har lyckats bra. Skickligt har han diktat vidare, väl påläst när det gäller persongalleri och stämning har han fått ihop en fortsättning, helt klart i Stieg Larssons anda. En bladvändare med en del slarvigheter (de finns också i Larssons böcker).
Det handlar om organiserad brottslighet, rysk sådan. Om amerikansk övervakning, företagsspioneri, artificiell intelligens. Viktig roll spelar också en så kallad savant, ett autistiskt barn med nästan övernaturliga egenskaper, samt för lekmannen obegriplig matematik. Och det handlar också om det allt ytligare medielandskapet, med dess korttänkta räkneslipsar.
Men den äkta journalistiken vinner förstås. Mikael Blomkvists penna är ett svärd som med ett välriktat hugg dödar alla onda drakar. Men inte utan hjälp av super-Lisbeth naturligtvis.
Svagheten i både Larssons och Lagercrantz berättelser är väl det lite barnboksaktiga draget att allt läggs till rätta, det goda vinner i nästan varje detalj; slutet gott allting gott.
Men, det är klart att man hejar på Blomkvist och Salander. Riktigt slemmiga skurkar får berättigat stryk så det står härliga till.
Du som gillar Millennium-trilogin kan lugnt skaffa fortsättningen.