Om jag får stanna här. Om jag får ett jobb. Om jag får ett personnummer. Om jag får någonstans att bo.
Allt lika smärtsamt svårt.
Liksom att slippa bli slagen. Att slippa frysa ihjäl när vintern kommer.
Det är något vi blir påminda om när vi ser Bröllopsresan. Historien om Gabriela Diias liv hittills.
Nu handlar det inte om de asylsökande som kommer till Sverige. Nu handlar det om människor inom EU som utnyttjar sin rätt att röra sig fritt.
Men Gabriela är rudari, ett folkslag som till och med står under romerna i Rumänien.
Satt på undantag redan i sin hemby, den som inte ens finns på kartan. Den är inte ”legal”.
Ändå bor hennes familj där, de tre barnen. Farmor. Likväl finns de.
Så är det och det vet många av oss om de som vi ser tigger utanför våra butiker.
På teaterscenen visar man hur pjäsen har växt fram. Gabrielas historia. Det är en trevande början i ett skådespelarmöte med för- och motargument. Tills de bestämmer sig. Och berättar om hur de arbetat med intervjuer och besök i Rumänien. Hur de många människornas historia ska få plats på scenen.
Berättelsen kommer i många korta tablåer. En röd tråd är Gabiela och hennes man som sökt leva i Italien, jobben försvinner där också, Sverige lockar och en hackig bil tar dom ända till Linköping.
Det ska bli en bröllopsresa. Men förhoppningarna grusas snabbt och vi får följa hur de möter onda och goda, soppkök, kyrkans välvilja, oroande samtal hemifrån, hur de finner bekanta hemifrån, hur de drabbas av sjukdomar och från den bara backen är det nära till sovplats under Tullbron och det är där åtminstone något av solidaritet verkar finnas. Visst märks kylan och oron, men också ett lite värmande ljus och hur man delar på maten och ser varandra. Språket finns där.
Som teaterstycke har det blivit en ganska spretig historia. Insprängda händelser utan slut, en klart ojämlik kärlekshistoria, alla spelar många roller i snabba men enkla byten. Konstiga typer skiljer ut sig när man sitter hopkrupen på marken med sin pappmugg. Man lär sig se vilka som kommer att hälsa. Åtminstone.
Ett Sverige få känner, säger programmet. Åjo, nog vet vi. De flesta brottas säkert med hur vi ska förhålla oss. Ge eller inte, heja och gå förbi, känna sig anklagad, alltid otillräcklig. Men de som slår, de som kommer med de hårda orden och de kallaste ögonen, de kanske man inte finner i teatersalongen heller.
Alltså spretig teater, kanske kan man säga att det är som verkligheten, här blandas direkt publiktilltal in. Kommentarer till regianvisningar. Växelvis monologer. Och så nya tag. Sjukdom och eländes elände. Kanske ska vi se Bröllopsresan som ett sätt att beskriva vad det är vi egentligen ser där ute, varje dag. En beskrivning fylld av välvilja. Men som någon sa; hur laddar dom sina telefoner? Finns det någonstans att tvätta sig? Var lägger man sin våta handduk? Toa?
Peter Sundberg gör en perfekt socialansvarig Bertil Senestad, Jesper Barkselius en brudgum som försöker lappa ihop en kärlekslös bakgrund. Christian Zells figur söker locka till skratt i eländet, Maria Granhagens Gabriela lyckas visa rasande ilska i sin kamp.
Historien är tragisk. Teaterstycket dessvärre lite platt.