Beställningsverket The Temples of Kamakura av Jonas Valfridsson är musik med bestämd riktning och tydliga tongångar. Inspirationen kommer från Japan i allmänhet och buddhismen i synnerhet och kretsar kring kraftfulla dynamiska skeenden. Det pulserar, stretar emot och skaver i ett ordnat kaos, en kamp med ett öppet slut. Jag gillade de behagliga djupdykningarna med en ytspänning som lockad till tankar.
Än mer öppet slut fick vi i framförandet av Mascagnis enaktsopera Cavalleria Rusticana. Riktigt bra rollbesättning och en månghövdad kör lyfte verket och bjöd på tät och tight dramatik i det avskalade konsertanta framförandet som dock fick en praktisk och sparsmakad scenografi till allas nöje. Cornelia Beskows som Santuzza bjöd på kraftfull lyrisk sång, mjukt böljande och med stor varm klang. Désirée Baraula kontrade med maffigt fyllig mezzo som Lola och Mamma Lucia, Ulrika Tenstam, stod för dramatik och stabilitet, intensivt mörk i klangen.
Markus Petterssons Turrido hade stor scenisk närvaro och en bred tenorklang medan barytonen Richard Hamrin som oborstad Alfio hade fräschör över takt och ton. Framförandet vann stort på de medverkande körernas alerta insatser och friska klang som lät mer lyrisk och rentav vacker jämfört med en del operakörers mer råa och direkta ansats.