Vilket Matrixpiller skulle du välja? Den amerikanska dramatikern Jennifer Haley mixade sitt teknikintresse med det som hon hatar mest när hon skrev The Nether. Pjäsens namn är också namnet på dess virtuella värld som ger pedofiler möjlighet att leva ut sina fantasier.
I pjäsens verkliga värld vill den unga kriminalinspektören Morris (Caroline Harrysson) stoppa Gömställets makabra verksamhet där den elvaåriga flickan Iris (Agnes Hallberg) spelar en central roll. Trots att alla barnavatarer ser likadana ut och aldrig får åldras har hon blivit en favorit för inte bara den framgångsrika affärsmannen Sims (Patrik Voight). Också den nyanlända gästen Woodnut (Jesper Barkselius) verkar på god väg att komma henne närmare.
Scenerna skiftar på ett snyggt sätt mellan förhörsrum och virtuellt lekrum. Förhörsrummets rekvisita är sparsam och nästan lite obehaglig att titta på med sitt starka ljus. Ganska intetsägande bord, stolar och snurrande fläkt gör dialogen bärande för scenen som växer i intensitet ju längre in i handlingen vi kommer. I bakgrunden spelas spänningshöjande musik som tar lagom liten plats. Men det är en lättnad för ögat när scenen byts till den virtuella världens som är mer rörlig och färggrann. Här finns större balans mellan det som sägs med faktiska ord och visuellt språk.
Jennifer Haleys arbete kretsar ofta kring etiska frågor vilka gör The Nether mångbottnad och väldigt gripande. Särskilt trovärdigt tycker jag att Christian Zell spelar den pensionsfärdiga naturvetenskapsläraren Doyle som är redo att släppa sitt riktiga liv för att leva fullt ut i den digitala världen. Han ger likgiltigheten ett ansikte med hela sitt väsen, för i förhörsrummet befinner han sig inte i den enda värld som betyder något riktigt för honom.
Att The Nether är så fängslande för de inloggade besökarna beror på att nätverket har programmerats så skickligt att det kan upplevas med alla sinnen. Och då Iris verkar tycka om sina äldre stamgäster kan man lätt få föreställningen om en ömsesidighet, vilken förhindras av att hon upprepat måste mördas.
Är det försvarbart eftersom hon alltid återuppstår, lika glad och tillmötesgående? Mot det kan invändas att de virtuella förövarna ändå upplever morden som verkliga. De känner lukten av hennes blod, känner det droppa från sina händer – och ändå ingen verklig konsekvens. Vad gör det med en människa?
I en alltmer medial värld är The Nether högaktuell. Den är samhällskritisk samtidigt som den öppnar flera världar av tolkningsmöjligheter.