Kvinnokraft på spanska

Det är skådespeleriet som står i centrum. Inga coola effekter. Ingen slående scenografi. Med sparsam rekvisita och färgsprakande kostymer återskapas filmens grälla stil. Den enkla scenografin har fått hjul och rullas raskt in och ut. Särskilt i första akten lider pjäsen av alla lösryckta scener, inspirerade av filmens klipp. Berättelsen glider undan och greppar inte tag. Tempot är litet stapplande, bitvis sävligt med David Lynchs och Chris Isaacs sömndruckna Wild at Heart-musik. Det är när man befriar sig från den filmiska förlagan och formen blir mer kammarspelslik som föreställningen vinner i styrka. Då blir Allt om min mamma det rörande, varma, roliga och hoppfulla drama som vi känner igen från filmen. I handlingens centrum står den ensamstående mamman Manuela (Stina von Sydow) som bor med sonen Esteban (Jakob Tamm) i Madrid. Hans identitetsbygge är skevt och saknar en väsentlig byggsten, den pappa han aldrig fått träffa. På sin sjuttonårsdag får han biljetter till Tennessee Williams-pjäsen "Linje Lusta". När Esteban rusar ut i ösregnet för att be teaterstjärnan Huma Rojo (Carina Lidbom) om en autograf förbyts festen i tragedi. Han blir påkörd av en bil och omkommer. För att få ordning på sitt liv och reda ut ouppklarade relationer reser Manuela till Barcelona. I transvestiternas, torskarnas och knarkarnas kvarter söker hon efter den far sonen aldrig fick träffa; en notoriskt otrogen strandraggare som valde att bli kvinnan Lola. Nyckeln till det förflutna är vännen Agrado (Jesper Barkselius) som byggt om sin kropp till en kvinnas. Bit för bit, omsorgsfullt och kostsamt. Mycket kretsar kring detta rollspel med sina glidningar mellan olika identiteter. Konstruerad kvinnlighet med könsbyten och maskspel. Teaterns skådespeleri möter verklighetens skådespeleri på flera plan. Agrado som har fått sina kvinnliga byggstenar på plats konstaterar: "Det enda som är äkta på mig är mina känslor och några liter silikon". I någon stund blottas också ett svart självhat under den falska Chaneldräkten. Den godtrogna Syster Rosa (Oldoz Javidi) lever sitt liv nära Barcelonas utsatta, på flykt undan ett familjebygge där stenarna skaver och river mot varandra. Den isande kalla modern som aldrig har förstått sig på dottern är träffsäkert gestaltad av Kyri Sjöman. Men flera får briljera Östgötateatern. Carina Lidbom gör sin bitchiga teaterdiva med pondus och humor. Jesper Barkselius blir en transa med intensitet och lyster. Oldoz Javidi hittar Rosas storögda naivitet. Och Stina von Sydows Manuela, med all sin sorg och tomhet, är en någorlunda normal människa som motvikt till allt det skruvade. Tillsammans lyfter de föreställningen till ett drama som berör. Och det är med en varm glädje åt livet man lämnar teatern, leende och tårögd. Fast riktigt varför man väljer att göra teater av Almodóvars Oscarbelönade mästerverk blir jag ändå inte klok på. Med sin ganska invecklade handling är Allt om min mamma svår att omvandla till helgjuten teater. Pjäsen är dessutom alltid dömd att hamna i skuggan av filmen, även om teatern förstås vinner poäng på sin unika närhet och direkthet.

Information till våra läsare

Kvinnokraft på spanska

När Pedro Almodóvars lysande filmmelodram Allt om min mamma blir teater, är föreställningen som bäst när den litar på teaterns egen kraft. Scenen är nästan tom, men fylls av många och stora kvinnoroller, som är så typiskt för spanjorens filmer.