Det fanns en glädjefylld förväntan redan i inledande ackord som sedan bara fylldes på och utvecklades. Första satsen formulerades med en slank elegant profil och vässad klang. Francis manade till rejäla musikaliska utflykter med djupdykningar och en strävan uppåt i snabb växelverkan. Musiken blev levande och fick ett skönt gung. Extra djup uppnåddes med kontrabasarnas fokuserade placering.
Den andra satsens adagio blev noggrant utmejslat och framfördes med stor varm klang med fokus på linjer och nyanser. Därpå ett grasiöst allegretto med böljande tematik och distinkta insatser. I finalen fick det dynamiska flödet frodas i en mycket prydlig orkesterklang.
Pianisten Valentina Lisitsa tog sig an Beethovens 4:e pianokonsert på sedvanligt briljant vis. Det finns en väldig kraft i hennes spel, en energi som hon formulerar på bästa sätt ut till tangenterna. Kristallklara löpningar och djupfärgade harmonier slåss om utrymmet och ibland balaserar hon farligt nära gränsen. Det är det som gör spelet så intressant och lockande eftersom hon aldrig ramlar över i något dike utan håller sig på den inslagna vägen. Första satsen bjöd på livfullt samspel med orkestern som visade muskler och skärpa. Ett frodigt andante spelades med ömsint utmejslade toner som vilsamt och behagligt vandrade mellan orkester och solist. Sista satsen hade mycket luft i systemet som tilläts pysa ut och skapa energi utöver det vanliga. Livfullt, glatt och stabilt utan att bli fyrkantigt framfördes ett rondo i klartext.
Konserten inleddes med Ricercata nr 2, Fuga à 6 ur Musikalischer Opfer av Bach/Webern. Som lite av en motpol mot den övriga musiken under kvällen blev framförandet skönt avskalat, lite sökande och med en spröd touch som gav både värdighet och tyngd.
Under kvällen utdelades SON-vännernas höststipendium på 15.000 kronor till unge Linus Berglund, stämledare i fagotten!