I historien om Norrköpings gatunamn är år 1769 en milstolpe. Det var inför att Sveriges riksdag skulle hållas i Norrköping just 1769 som magistraten bestämde att alla gator skulle få officiella namn, skriver Peter Kristensson. Gatuskyltar sattes upp, husen numrerades och man tryckte också upp kartor. Allt för att de tillresta besökarna skulle hitta i Norrköping.
Historikern Dick Harrison har skrivit en intressant inledning, som kanske ger den norrköpingska självbilden en knäck. I förordet påminner han om Norrköpings tidiga historia, långt före den blomstrande textilhistorien, att staden faktiskt växte fram ur en fiskeby, omnämnd tidigast 1283. Förutom fisket var de fyra kvarnarna vid strömmen viktiga för gårdarna i trakten. Men Norrköping beskrivs som en småstad, med enbart 700 invånare på 1570-talet. Den befann sig i skuggan av Söderköping och Linköping ekonomiskt och kyrkligt.
De medeltida städernas gatunamn var ofta spontana påhitt. Om flera smeder bodde på en gata låg namn som Smedjegatan nära till hands, man kunde också ge gatan namn efter en speciell byggnad. Men flera olika namn kunde vara i bruk samtidigt och de växlade över tid. Det är inte många av de medeltida gatunamnen som är kända idag, så finns heller inte mycket av medeltidens gatunät kvar. Ett undantag i Norrköping anses vara kvarteren kring Västgötebacken och Mäster Påvels gränd (döpt efter den tyske barberarmästaren PowelLow som kom till Norrköping i början av 1570-talet).
Myndigheterna tog i mitten av 1600-talet tog initiativ till stadsplanering, men ändå hade gatorna inga officiella namn, skriver Kristensson. Exempelvis den nyanlagda och nuvarande St Persgatan hade en rad benämningar så som Västerlånggatan, Stora Sträckgatan och Stora Bergsgatan.
Men regleringar var på väg. Först fick kvarteren namn (som i Norrköping kallades kvadrater). De försågs med namn och nummer som man kan se på en karta från 1719. Några fick lokala namn som Knäppingsborg och Norrtull, men man började också använda sig av namngrupper, vilket märks i hamnkvarteren Lissabon, Paris och London. Så småningom började man använda namngrupper även på gator. Det första exemplet är från 1889 och hittas i Marielund med bl a Upplandsgatan, Norrlandsgatan och Värmlandsgatan.
I innerstan tillkom inte många nya gatunamn efter sekelskiftet 1900, istället växte staden till nya områden med stadsplaner och nya gator som fick officiella namn. Den stora expansionen av Norrköping skedde efter andra världskriget, då en rad nya områden byggdes. På 50-talet kom Hageby, på 60-talet byggdes till exempel Vilbergen och på 70-talet Klockaretorpet. I det senare området användes kända Norrköpingsbor vid namngivningen, precis som i början av seklet, fast då handlade det om fabrikörer och direktörer. Nu fick gatorna också namn efter kvinnor, som operasångerskan Mathilda Ljungstedt och författarinnan Moa Martinson.
Journalisten Peter Kristensson har rott iland ett imponerande stort arbete – en komplett kartläggning med över 1 500 namn på gator, rondeller, torg, parker och broar i kommunen. Det är inte en bok man plöjer från pärm till pärm, men det är en skatt att ha i bokhyllan, och läsa lite i taget. Språket är korrekt, lite torrt, men lätt att hänga med i.
Det är lätt att se framför sig att någon börjar med att på måfå slå upp sin egen gata, men fastnar – och vill veta mer. Inte minst för att gatunamnet kan skvallra om större historiska skeenden, betydelsefulla personer och platser. Den är förstås en perfekt present till besserwissern, eller den som vill imponera på andra. Gatorna finns inpå knuten, och är ju ett samtalsämne nästan lika naturligt som vädret. Själv kan jag inte annat än sörja att min egen gata Marbyvägen inte behöll det så vackert sagoklingande Sunnanvägen.
Av Peter Kristenssons inledande förord får vi veta bakgrunden till projektet. Det var när han studerade lokalhistoria på Linköpings universitetet och valde att skriva om sin hembygd Klingsberg som han insåg att det saknades en bok om Norrköpings gatunamn. Det framstår som ganska självklart att namnintresset väcktes när han berättar om gatunamnen han då snubblade över. Exempelvis Albrektsvägen som utgjorde Norrköpings medeltida stadsgräns och drogs av Kung Albrekt av Mecklenburg år 1384. Men också Klingsbergsgatan med namn från en gård där arrendatorn vräktes av Gustav Vasa för att stadsborna behövde åkermark. ”Gatunamnen visade sig vara en nyckel till historien”, skriver Peter Kristensson. Förhoppningsvis får också Kristenssons arbete stor betydelse när det handlar om att väcka Norrköpingsbornas intresse för sin stads historia.