Med Michail Jurowski framför orkestern blir det alltid någonting extra. Så även i torsdags när maestron äntrade podiet och slog igång med Elena Firsovas Beyond the Seven Seals. En massiv kraft sköljde ut från orkestern, klangvågor bröts och omformades.
Det var som att höra en musikens målsökande robot med talmystiken som sitt fokus. Olika utvägar fanns till buds, Jurowski valde den som gick rakt fram och orkestern följde med. Med SONS tjänstledige konsertmästare Andrej Power som solist vet vi liksom med Jurowski vad vi har framför oss.
Det är en lyckad kombination, dessa båda herrar. Resultatet av deras möte blir gedigen musik, spelad på djupaste allvar men utan överdrivet pynt. Bruchs violinkonsert med den älskade mellansatsen är musik som måste bottna hos utövaren. Här spelades den fokuserat och hållbart med omsorg om helheten. Det finns en renhet och en bärighet hos Power som ger en mognad åt musiken. Inga lättköpta utspel, bara ett kristallklart och värmande musikaliskt fundament. Powers raka ton och okonstlade spel tillsammans med en orkester på tå gav en helgjuten Violinkonsert.
Kombinationen Jurowski/Sjostakovitj är så självklar att begrepen nästan glider över i varandra. I Symfoni nr 5 d-moll fick vi ett distinkt polerat orkesterspel, melodiöst och innerligt mitt i det stora symfoniska. Orkestern var lätt på foten trots tyngden i musiken, det fanns mycket rörelseenergi i framförandet och man lyckades vid flera tillfällen vände en hjulångare på en femöring. Det tyder på tight och uppstramat spel! Det ettriga allegrettot porlade smått burleskt med fina soloinsatser. Largot fick extra spänst och elegans medan finalen tog ett samlat grepp på symfonin. De smått brutala tongångarna tämjdes, obekväma bitoner ljuder, musiken blir orolig och man anar den dubbla utgången. Orkestern släpper inte taget utan fullföljer till det yttersta.