Turnén går under namnet ”det bästa av mig”.
Initialt är det snarare Så mycket bättre av dom som gäller. Carola väljer nämligen att öppna hela föreställningen med gräddan från vinterns älskvärda tv-underhållning.
Främling i Orup-versionen. The Ark-smycket Tell me the night is over med ett mäktigt suggestivt arrangemang och Love Antells stänkare Gatorna tillhör oss (vem hade trott att den kunde göras som en überglittrande schlager?).
Allt med Carolas knivskarpa röst som vapen.
Hur skyddar man sig mot det?
Hur klarar man av att inte kapitulera fullständigt inför en sådan öppning?
Det enkla svaret: Det gör man inte.
Sångerskan som fick något av en nytändning i nämnda tv-underhållning har vunnit redan där.
Jag kan förstås tycka att det känns lite tramsigt när snart 50-åriga Carola Häggkvist fortfarande tvingas sjunga infantila låtar som Tommy tycker om mig och Mickey. Men är det vad publiken vill ha så är det precis det den ska få.
Och som publiken älskar det. Applåderna vill inte sluta. Folket vägrar att sitta i sina stolar utan studsar okontrollerat upp och ner. Den till sista stol fullpackade Louis De Geer-hallen känns som att den ska rasa samman under den extatiska eufori som uppstår.
Bandet låter förträffligt. Ljussättningen är magisk. Carola strålar.
Det är kort och gott ett väckelsemöte med en sann stjärna i centrum för uppståndelsen.
Det lite tröga mittenpartiet där ett gäng träiga ballader ges utrymme behövs nästan som andningspaus innan Carola tillfogar Norrköping en omtumlande schlagerorgasm med Eurovision-dängorna Evighet och Fångad av en stormvind.
När en och en halv timme plötsligt sprungit förbi och Främling, den här gången i en mer originaltrogen version, knyter ihop aftonen är det inget snack.
Vi har precis bevittnat det bästa av Carola.