Även om föreläsningen handlar om vår ekonomi, så ryms ändå många ämnen, stora som små in där emellan. Oavsett om det handlar om fadderbarn i Motala, Rådhusets klocka eller ett barn vid namn Poseidon som inte kan simma så är det levererat med sån fantastisk tajming och känsla så man stundtals får kramp i magen av skratt.
Samspelet mellan Schyffert och Lindström är vid det här laget klockrent. Duon har varit ute och turnerat med föreställningen i drygt ett år Det gnabbas lite mellan de båda, de avbryter varandra med roliga instickare. Så visst är det en riktigt tajt show i De Geerhallen.
Man lyckas med konststycket att ta ett i grunden väldigt viktigt och för all del tungt ämne och göra det makalöst roligt. För mycket av det Schyffert och Lindström pratar om är ju sant. Ekonomin är på väg att krascha, men vi rycker på axlarna och konsumerar mer och mer.
Det hoppas friskt mellan samtalsämnena, man hinner aldrig riktigt slappna av i stolen innan nästa vändning kommer. Man skrattar minst lika mycket åt att det är väldigt roligt som att man känner igen sig. Jo jag har också vaskat 40 liter kranvatten för jag inte vill att folk ska veta att jag gör mina toalettärenden. Att lyckas dra en parallell mellan världsekonomin, romarriket och Ace Of Base, och faktiskt göra det både begripligt och hysteriskt roligt. Det blir i min bok lika genialiskt som beundransvärt.
Det finns inga dalar under föreställningen, inga stoppsträckor. Fredrik Lindström och Henrik Schyffert kör på i ett rasande tempo, det bidrar till att man verkligen lyssnar på vad som sägs. En sekund av okoncentration och man har missat något skämt.
Så hur ska vi då lösa alla problemen med ekonomin? Finns det genvägar eller svar? Det briljanta med föreställningen är att det blir inga svar. Det presenteras inga enkla lösningar på problemet, vilket bidrar till att föreställningen liksom stannar kvar i ens medvetande lite extra. Man går och grubblar på vägen hem. Men grubblandet får ett abrupt slut när man tänker på en som heter Mats, eller Biotherm. Stackars barn. Eller på arbetskläder som är så vidrigt fula att de i slutändan blir avdragsgilla. Eller på Fredrik Lindström som är världens fegaste person. Något som en reklamfilm starkt motbevisade.
Det är bara höjdpunkter under de 90 minuter som bara flög iväg. Det går inte göra annat än att fullständigt kapitulera inför dessa två humorgenier. Jag hade kramp i magen när jag kom hem. Jag hade rödsprängda ögon. Det måste väl ändå vara det bästa betyget man kan ge en sådan här show?