Marion Cotillard är stark i sin första riktigt stora roll. Bröderna Dardenne berättar som vanligt fängslande om arbete, familj och pengar.
Förlorar tvåbarnsmamman Sandra jobbet? Hon ber arbetskamraterna att avstå från bonuspengar, så att hon inte blir avskedad. Snart blir det omröstning om saken på jobbet. Saken är svår för kollegornas medkänsla, ekonomi och samvete. De flesta inser Sandras situation, men är lika fattiga de. Fattiga och mindre fattiga stödjer och avvisar henne. Några är nedriga, ingen helt osannolik.
Även Sandra prövas, växer som människa, stöttad av sin man. Det är lite mer optimistiskt än brödernas andra filmer. Samtidigt visar de det svåra i att vara människa och göra det rätta. Det är spännande och lättbegripligt, med fina variationer på en enda situation.
Cotillard lever sig intensivt in i Sandras vilja att arbeta, sjukliga depression, självkänsla, uppgivenhet och jobbiga samtalen. För första gången imponerar hon med riktigt brett register i röst, blick, minspel, kroppsspråk.
Det liknar brödernas Rosetta (1997), som också skildrade en kvinnas överlevnadskamp, följd av närgången, rörlig kamera. I en belgisk förort bor Sandra och de andra på solpanelfabriken; en ung afrikan, en arabisk familj, föräldrar med universitetsstuderande barn. Arbetarklass och lägre medelklass, svartjobbare, dubbelarbetare, i sliten, verklighetsnära vardag.
Bröderna har kanske skildrat svårare problem mer djupsinnigt i andra filmer. Här har de sovrat och gjort ett tydligt, osentimentalt drama om svårigheter i Sandras och många andras liv. När det svartnar lättar det överraskande nog att höra en sorgsen sång om ensamhet och livslust. Sången är fransk men inte översatt till svenska i filmen, så poängen går förlorad.