För fyra år sedan gjorde regissören Lisa Aschan storartad långfilmsdebut med ”Apflickorna”, en tonsäker skildring av vänskap och maktkamp mellan två tonårsflickor. Filmen tog hem tre guldbaggar, inklusive priset för bästa film.
Nu är hon tillbaka med långfilm nummer två. I ”Det vita folket” utforskar Aschan dynamiken mellan fångar och fångvaktare på en förvaringsplats för människor som har fått avslag på sin asylansökan. Hit kommer de i väntan på ”verkställning”, som deporteringen benämns på pervers byråkratsvenska.
En av dem är Alex (Vera Vitali), som var på väg till affären för att köpa frukost när hon greps av polis. Snart står hon inför de tunga portarna till ett bergrum, och där bakom döljer sig ett virrvarr av celler och trånga korridorer. Medan personalen skålar för ännu en lyckad utvisning våndas de intagna över att det snart är deras tur. Alex, som är desperat efter att komma hem till sin dotter, börjar planera för rymning.
Visuellt är ”Det vita folket” en fest. De klaustrofobiska miljöerna med sina kalla färger och hårda ytor för tankarna till klassiska rymdfilmer – det är ruvande och melankoliskt och suggestivt. Precis som i ”Apflickorna” lyckas Aschan skapa en helt unik stämning, den här gången som ett molande hål i bröstet.
Problemet är att den skarpa stiliseringen som skapar filmens atmosfär också letar sig in på ställen där den inte hör hemma. Det finns en märkvärdig kyla i själva berättandet, det angelägna ämnet till trots. Personerna på förvaret känns mer som idéer än som riktiga människor och övertydligheten förvandlar Aschans goda intentioner till yxig plakatpolitik.
Det är synd, för i grund och botten är ”Det vita folket” en viktig berättelse om vad som händer när medkänsla ersätts av stel byråkrati och egennytta. Det är ett återkommande tema i science fiction-filmerna som den delar formspråk med – de ville varna oss för en framtid då människan har förlorat sin förmåga till empati och passion. Lisa Aschan visar oss att vi på sätt och vis redan är där. (TT)