" Amazonia " är för dig som känner vardagsstressens tunga vikt på axlarna. Den är också för dig vars barn är i ett hamsterhjul av aktiviteter, fart och fläkt. Filmen är något så ovanligt som regisserad dokumentär. En naturupplevelse som genom klippning och musik fått en vag historia. Så det är ingen dokumentär vi pratar om alltså, men djuren är i djungeln. I och med det är tempot annorlunda än filmer i vanliga fall. Filmen bjuder på fantastiska bilder av naturens flora och ett spektrum av djur och insekter. Faktorer som gör bioupplevelsen till en läxa i avkoppling, att bara vara och ta in utan reflektioner eller undran. Här är 3D definitivt en vinst.
Tama capuchinapan Saï ska transporteras när planet han är på kraschlandar. Helt plötsligt befinner sig djuret i djungeln utan att känna till spelreglerna. Det ger upphov till upptäckter, jakt på mat samt trevliga och mindre trevliga möten med andra djur. Ibland trappas spänningen upp men varar ofta inte särskilt länge. Utan berättarröst, dialog och regi blir ” Amazonia ” mest som en naturfilm på tv. Vilket inte i sig är speciellt dåligt men som biofilm fungerar den nog mest för barn för vilka förtjusningen i häpnadsväckande bilder räcker. Att lilla Saï dessutom är gulligaste apan på film på länge gör ju inte det mindre intressant för barn.
Regissören Thierry Ragobert hade vunnit en hel del på att klippa lite i längden. En timme och 23 minuter är mer än vad det finns innehåll för. Antalet gånger man kan titta på apor äta, även gulliga sådana, har absolut en gräns och Ragobert går lite över den.