”Luna” är en av de franska filmer som visas på den tjugonde Norrköping filmfestival. Den är också en av de som känns minst fransk i känsla och atmosfär. Här är vi långt från charmens och farsens värld. Här är ingen smålustig och här är måltider inte i fokus. Inte heller vuxna relationer, sofistikerade miljöer eller krångliga affärer. Den här filmen kommer ganska tidigt till en skrämmande våldtäktsscen som är utgångspunkten för resten av historien. Berättelsen i sig och den generella känslan är universell.
Trots det du kan läsa om ”Luna”, handlar filmen inte om en levnadsglad 16-åring utan en 16-åring som inte funnit sin plats i världen. Som har ett förhållande med hopplöst egoistiske Ruben och gör allt för att passa in den förväntan han har på henne. Ingenstans i livet har hon särskilt mycket stabilitet. De vänner hon sjunger och hurrar med är heller inte speciellt säkra. En kväll när hon är ute med gänget är hon påhejande i ett brutalt gruppvåldtäkt och överfall. Kort därefter börjar Luna ta tag i sitt liv. Hon skaffar arbete på en gård, ändrar sin stil och satsar på sitt nya liv. Det gamla gänget börjar hon sakta röra sig från. En dag börjar Alex, och han känner inte igen Luna. Men hon märker direkt att det är offret från överfallet. Som numera är regelbundet närvarande i hennes sfär.
”Luna” har en intresseväckande historia men regissören får inte tillräckligt mycket liv i sin skapelse. Den dramatik som borde uppstå lyser med sin frånvaro. Machokulturen på landsorten är ett ämne värt att fördjupa sig i men Diringer får inte ihop det strukturella med det individuella.