Skicklig balans mellan humor och allvarsam tyngd när unge Ben skadas allvarligt i olycka. Om livets skörhet och hantering efter en tragedi.
Årets inledningsfilm på Norrköpings filmfestival är en annorlunda sådan. ”Steg för steg” må handla om livsomvälvande händelse men är ovanligt lågmäld för en premiärfilm på festivalen. Den bygger på romanen av Grand Corps Malade, eller Fabien Marsaud som han egentligen heter, om en olycka som förändrade hans liv. Grand corps malade betyder just ”stor, sjuk kropp”. Marsaud är en lång man som var basketspelare innan han råkade ut för olyckan. Numera är han mest känd som rappare i sitt hemland Frankrike.
Pablo Pauly, ganska lik Malade själv, spelar huvudrollen Ben. Han har precis hamnat på sjukhuset efter att ha dykt i en pool nattetid. En röra av läkare och oroliga föräldrar svärmar runt honom samtidigt som han försöker förstå situationen han är i. Sedan landar han på ett rehabcenter där chanserna att kunna gå igen är begränsade. Något Ben vägrar tro utan har siktet inställt på att lyckas exceptionellt med sin rehab. Efter en initial isolering börjar Ben få hopp och öppnar sig för både andra patienter och personal på boendet.
”Steg för steg” är inte alls så sentimental som den hade kunnat vara. Kanske på grund av att Fabien Marsaud har själv regisserat den tillsammans med sin frekventa samarbetspartner Mehdi Idir. Filmen balanserar väl mellan en lättsam och allvarstyngd atmosfär. Men patienternas kamp blir aldrig som en romantisk Hollywood-skildring där de framstår som sällsynta hjältar. Istället har regissörerna skickligt skapat en äkta bild av hur skört livet är och hur dess perspektiv skiftar över natt. De flesta andra patienter, som varit där längre än Ben, har förstått mörkret. Ben däremot är i någon form av chocktillstånd där han tänker sig gå tillbaka till basketspelet som om incidenten aldrig ägt rum. Resan från den inställningen till att acceptera verkligheten är autentiskt skildrat.
Även skådespeleriet präglas av återhållsamhet. Pablo Pauly i huvudrollen spelar med en naivitet som den chockade patienten bör ha. Han gläds i det lilla, är barnsligt optimistisk, försöker spela tuff samtidigt som han är totalt i händerna på vårdapparaten. Det är i de hopplösa leenden som ibland krävs av honom som Paulys skicklighet kommer fram. I blickarna som visar att en pojke abrupt tvingats att bli man. Han stretar emot men valmöjligheten är tragiskt borta.
Trots vissa försök till humor ryggar inte ”Steg för steg” tillbaka från svårigheterna som drabbat dess karaktärer. I horisonten väntar inte ”happily ever after” utan livet som det är, mörker och ljus i samspel.